a.a

05:45 klev jag upp, borstade tänderna medan jag frigjorde gårdagskvällens två stora tekoppar, tog på mig de varmaste kläderna jag äger och tryckte ned håret i en mössa. Konstaterade att man ser ut som en dinosaurie när man har en toffs under mössan och begav mig ut på promenad. 
    Morgonpromenaderna, de ger mig en känsla jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Å ena sidan mår jag fysiskt ruttet, då jag är hungrig som ett fanskap och suktar efter kaffe. Å andra sidan sköljer en viss duktighetsbekräftelse över mig. Jag menar, Morgonpasset i P3 har inte ens börjat, istället lyssnar jag på någon sammanfattning av gårdagens Christer. Jag är alltså ute och motionerar innan morgonprogrammen. Vilken jävla karaktär, tänker jag, och njuter av att bussen som sveper förbi är folktom.

Men då händer det något. När jag når Luthagsesplanaden dyker det helt plötsligt upp en ström av människor. Cyklister och motionärer med stora ryggsäckar. De har ett raskt tempo och kontrollerar frekvent armbandsuret. De måste vara på sin väg mot deras jobb. Återstoden av promenaden brottas jag med frågan vad dessa människor jobbar med. När jag slutligen når stadskärnan slår det mig - de är pendlare. Åh, herregud, pendlare. Inga andra människor gör mig så imponerad som dem. Klockan 06:00 är de i sina kostymer, har en fullpackad väska på ryggen och väntar på tåget som mest troligt tar dem till huvudstaden. Väl där måste de ta sig till jobbet, för att sedan inte komma hem förrän sen eftermiddag. Vilka inre styrkor dessa människor besitter! Har de hunnit duscha, föna håret, sminka sig, ätit frukost? Har de med gårdagens middag i en funktionell matlåda? Går de på gym efter jobbet? Vad jobbar de med?
 
När jag kommer hem tänder jag ljus, äter frukost, läser tidningen och dricker kaffe i två timmar. Helt plötsligt är jag inte så jävla duktig längre. Jag har det himla bekvämt här hemma i den varma och trygga miljön. Behöver inte ha på mig stel kostym eller vara flitig på något jobb. Vilken tråkig insyn, att inte vara så duktig längre. Kanske är jag rent av sinnesrubbad? Den här tiden, på en ledig dag? Ska jag inte passa på att sova nu, jag kanske också kommer bli pendlare? 

Men då ringer Daniels väcklarklocka. I tre minuter. Han sover som en stock. Jag sitter alltså med tända ljus och lyssnar på en väckarsignal. Vilken jävla karaktär. 

I dag vaknade jag av en kombination av väckarklockan och mensvärk. Det kändes som bäddat (vaknat, bäddat - pun intended) för en helt underbar dag. Vid mens brukar jag vanligtvis må riktigt jävla aspissigt, för att uttrycka mig politiskt korrekt. Livslusten reduceras, jag gråter för ingenting och ser ut som sopor. Men denna dag var annorlunda. 
    Först och främst hade jag inte förberett mig, så det första jag gör är att gå i pyjamas till ICA. Det är som att jag inte vill göra det lätt för mig; jag köper alltså tamponger (Oh. My. God) i morgonfrilla, morgonandedräkt och pyjamas. Hade lika gärna kunnat tralla "Jag fick mens inatt och inga tamponger, undra vart lilla mensen hamnar då, tralala".
    Väl hemma från ICA kan jag inte på något sätt stå rakt. Min kropp skrek efter att få vara dubbelvikt. På den ljusa sidan vet jag numera hur Quasimodo måste ha haft det när han duschade. Oerhört ineffektivt. Dessutom ville jag heller inte sticka kniven i halspulsådern vid frukosten. Det var något helt nytt.

Senare under dagen kom givetvis tårarna. Först till HIMYM (typ världens sorgligaste serie) och sedan då jag läste min fina vän Johannas blogg. Snart ska jag avbryta min tillfälliga pluggpaus och jag är helt säker på att några tårar av självömkan kommer falla hårt ned i boken, sudda ut alla ord som gör att jag inte förstår stycket, som leder till att jag inte kommer skriva en godkänd seminarieuppgift och då måste jag göra om hela skiten när jag är som mest upptagen och jag kommer inte klara det och få ett U och då måste jag läsa kursen igen och jag kommer aldrig bli klar med skolan för att jag är kvinna och har mens.

Jag vet att min menstjat är en aning upprepande och jobbigt. Men vet ni vad? Det är mens också.

Finn ett fel.

Igår var jag på Norrlands Nation. För femtio spänn fick jag tre rätter, fem shots, två öl, en cider och en flaska vin.  

Vår lägenhet har ett hörn av fönster. Vissa skulle se fördelar med att mycket ljus skulle berika lägenhetern. Jag, å andra sidan, har genom detta utvecklat ett maniskt intresse: snoka på grannarna. 
    Från soffan ser jag in i ungefär hundra lägenheter (kan vara fler) och har fullständig koll. Vissa är mer intressanta än andra. Tyvärr har en av mina favoritlägenheter fått nya ägare. De förra bestod av ett tjejgäng, osäker på det totala antalet, som alla älskade att kolla sig i spegeln. De hade ofta fester och dansade alltid precis innan utgång. Och speglade sig samtidigt. Väldigt underhållande. Tyvärr bor ett tråkigt par där nu och ingen av dem kollar sig i spegeln.
    I lägenheten ovanför bor Scary Red Guy. Han har en stor, röd och klotformad lampa i fönstret och från just detta fönster brukar han stå och enbart stirra rakt ut. Han bara står där och tittar, med armarna hängandes längs med sidorna. En gång stirrade han rakt på mig. Efter det har jag övervägit att inte tända lampor.
   En annan granne jag inte är rädd för, men snarare rädd om, är Crazy Smokerson, även kallad CS. Han bor på femte våningen och HÄNGER UTANFÖR FÖNSTRET NÄR HAN RÖKER. Är han inte rädd om livet sitt, undrar jag i all panik.  
    Hur som helst, den absolut bästa grannen är Den nakna kocken, som inte på något vis liknar Jamie Oliver men som däremot brukar laga mat i bar överkropp. Ibland har han dock ett förkläde i svart läder. Det roliga med honom är att han jämt lagar mat ofantligt sent. Som nu, precis nu, står han framför en rykande kastrull. Igår startade han ett långkok kring 23.30. Han är helt underbar. Han har ofta kompisar och det var just detta sällskap som igår såg mig grisa runt med chips och glass. Så jag skulle vilja säga att snokandet är ömsesidigt.

Undra hur de uppfattar mig. Jag har under tre dygn varit som fastklistrad med datorn i knät här i soffan. Anledningen är att min kurslitteratur är digitaliserad. Men de kan ju inte grannarna veta. De kanske kallar mig Datatjejen, och i precis det här ögonblicket snokar de på mig och ser mig knappra frenetiskt på tangentbordet. Om de bara visste att jag skrev om dem.

Inom varje kultur och samhällsgrupp finns det sociala regler. Historiskt sett har de varierat, kan jag tänka mig. Till exempel bordsskicket verkar ha förändrats en aning. När jag och min syster åt på en liten finare restaurang i Paris märkte jag till min stora fasa att jag både hade armbågarna på bordet OCH slickade av kniven. Hemma runt middagsbordet i Piteå har det ibland smitit ut en liten rap då och då, men där, i Paris, var jag livrädd ifall någon skulle ha sett mina bekvämt placerade armbågar på bordet. Och knivslickandet, faux pas...

När jag kom hem återgick jag till mitt vanliga bordsskick, det vill säga äta med tallriken i knät framför TV:n, men jag kunde ändå inte släppa hur vissa sociala regler fattas mig. Som det här med att snyta sig offentligt. Jag gör det jämt. Men jag har förstått att andra tycker detta är ÄCKLIGT. De tycker att ljudet är vidrigt och tanken på det trögflytande snoret får magen att vända sig ut och in. Jag, å andra sidan, uppskattar att folk snyter sig offentligt, på det sättet slipper jag se deras rinnande snor flyta över läpparna. Som när Daniel igår bad mig att inte snyta mig "i hans öra". Jag stod någon meter bort och med ryggen vänd från honom, så vi ska inte överdriva här. Men det var ändå en lustig situation. Har jag ett äckligt beteende som jag inte ens tänker på? 

Jag har ofta sår i näsan (efter alla tusen förkylningar) som jag gärna pillar på, vare sig jag är ensam eller inte. När jag känner den där lilla sårfliken under utandningen kan jag inte låta bli, jag måste!
Jag går även ut i mina långkalsonger och min morgonfrilla när jag ska till ICA. Då luktar jag inte särskilt gott, kan jag tänka mig, och vissa skulle nog hellre dö än att gå ut i långkalsonger. Men, om långkalsongerna är sköna och värmande och jag bara vill ha lite mjölk, måste jag dra på mig jeansen då? Det, om något, är ju äckligt; rena kläder på en smutsig kropp! Och vem orkar duscha för att köpa mjölk?

Nej, dessa sociala regler. Jag förstår inte. Ni får ha överseende. Säg till om ni inte vill att jag snyter mig framför er, bara. Det finns en stor risk att jag kommer göra det annars.



PS. Mitt utkommande snor har ÄNTLIGEN antagit en grön nyans. Grönt snor = snart frisk.

Statistiken visar minst två besökare per dag. Jag är i chock! Trots att jag inte skrivit ett ord på flera månader drar denna (snart sexåriga) blogg fortfarande till sig något klick per dag. Så himla roligt! Två besökare är två besökare fler än ingen. Jag är helt motiverad! Aldrig ska jag låta dig dö, mitt sexåriga lilla monster.

Jo, bloggen är ett monster. Varje gång jag letar mig till att skriva ett nytt inlägg blir jag tom. Vad ska jag skriva?
Vad jag har på mig? Långkalsonger och smutsig oversize-tröja. Har inte duschat på två dagar.
Vad jag har ätit? Kladdkaka med Kesella vanilj. Känner mig lite svullen och smutsig men ändå fit for fight.
Vad jag har gjort i dag? Försökt plugga men efter att ha läst minst fyra timmar per dag i fjorton dagar är hjärnan som teflon. Har även gått till affären för att köpa bakgrejer. Motionsmotivation.
Vad jag önskar mest av allt? Typ allt som alla andra önskar. Världsfred, bli älskad, få älska, ha pengar och att broccoli smakade som Marabou. Jävla Marabou.
Vad jag ångrar? Kladdkakan. Mår seriöst inte så bra.
Vad jag ska göra i morgon? Plugga.

Och åka till Paris. Ska bli spännande. Det enda jag kan på franska är "Voulez vous coucher avec moi?" och denna monologiska dialog:

Jag söker fortfarande en hobby. Stickandet, pärlbrickorna och den fingermördande gitarren ligger långt in i garderoben. Eller. Nej. Det var en lögn. Gitarren befinner sig i rummet med lila väggar uppe i Piteå. Där den hör hemma, som ett försök i att göra rummet mer kulturellt. Fungerar halvbra, med tanke på att rummet annars rymmer sparade barnböcker, gosedjur och de där jävla björnarna med porslinsansikte. Nog om det.

I brist på hobbyaktivitet(er) har jag dragit på mig ett bloggberoende. Detta kan försvisso räknas som hobby, men jag mår helt ärligt inte bra av de bloggar jag läser (konsumerar?) och jag har starkt för mig att en hobby ska främja välbefinnande. Men jag sitter snarare likt ett modernt monster och bara väntar på att bli underhållen. Mitt vänstra pekfinger mördar F5-knappen och jag vill ha mer, mer, mer! Då mina hjärtebloggare som faktiskt bringar mig stimulans inte uppdaterar så ofta som jag önskar (de är ju meningen att de ska ha ett liv som jag sedan får läsa om) har jag breddat fältet. Jag bjudit in fler bloggare i mitt liv. Helt plötsligt sitter jag och hackar mig igenom särskrivningar och överanvändning av utropstecken, enbart för att jag måste ha mer av andras liv. Hjärna... gone. Dessutom blir jag så fruktansvärt hungrig av alla dessa substiutbloggar: hur många vinklar kan en cupcake egentligen ha?
    Summering: av min hobby, som är en hobby i brist på annan hobby, blir jag understimulerad och fet. Nu jävlar ska det rensas i bloggfältet och imorgon stickar jag en tröja (i en storlek större, har ju börjat läsa bloggar.)

Några trästockar, tre bildäck hängandes i tjocka kedjor och en massa sand utgjorde min favoritplats som barn. Däcken hade mjuknat med åren vilket gjorde det ypperligt lätt att trycka rumpan djupt ned i däckhålet. Där svingade jag mig fram och tillbaka med en hiskelig fart, dag ut och dag in. Alltid högt sjungandes. Mitt minne har bleknat något men jag har starkt för mig att ledmotivet till Pippi var mäkta populärt. De melodiösa orden flödade i takt med gungandet och mer behövdes inte. Valet var så himla lätt. Klart att jag skulle bli popstjärna. Det var ju så otroligt kul att sjunga och visst lät det bra, det lät hur bra som helst!

Några år senare drar jag till mammas förtvivlan, matssalsstolarna till det stora vardagsrumsfönstret för att presentera dagens nyheter. Med en pappersbunt strategiskt placerad i knäet läser jag med skicklighet upp de mest häpnadsväckande händelserna som inträffat och jag är så duktig. Alla ord faller behagligt på plats och jag kollar med jämna mellanrum upp mot min spegelbild som reflekteras av kvällens mörker i det stora fönstret. Håret är prydligt kammat och jag håller ryggen sträckt. Efter nyhetsuppläsningen springer jag till nedervåningen för att skriva ut veckans nummer av Hänt nu!, min egna ungdomstidning där Peter Jöback allt som oftast var gestaltad i långa reportage. Jöback var vid tidpunkten väldigt uppmärksammad genom Kristina från Duvemåla och jag älskade låtarna som varje helg medverkade i Svensktoppen.
    Jag var journalist, med både fast jobb som programledare och egen tidning. Ingenting kunde stoppa mig från det stora fönstret eller utskrivandet av Hänt nu!

Men någonting hände. Helt plöstligt ska man naken för att sjunga trallvänliga låtar och för att vara journalist måste man sticka upp mikrofoner i ledsna människors ansikten och fråga hur de mår efter att ha tappat hela sin familj i tsunamin. Mina barndomsdrömmar är nakna och elaka och för att lyckas med dem måste jag VARA NÅGON. Jag måste ha DET.
    Så jag sitter och säljer telefonabonnemang via telefon och får höra att jag är samhällets avkomma minst två gånger per dag, för en femtiolapp i timmen, enbart för att få resa bort. Bort från verklighetens lågkonjuktur som tvingar mig att sälja saker per telefon, och jag gillar inte ens att prata i telefon. Jag förstår inte säljmanuset. Jag kan ingenting om telefoner eller abonnemang. Jag vet inte ens vad lågkonjuktur betyder. Det enda jag vet är att verligheten är så långt bort från gungorna och vardagsrummet. Pippi-låtarna har tystnat och Hänt nu har tappat sitt presstöd.

Gungorna finns dock kvar på Klubbgärdets dagis och även om tonerna i skrivaren är slut så fungerar den fortfarande, och om det är något jag har lärt av mitt femåriga jag, så är det att drömma. Om drömmarna inte slår in kan jag åtminstone bli konsult.

Vi är ganska många som avnjuter etiketten "Helt vanlig" och även om vi alla är unika, lustiga och fina så är vi, ja, rätt vanliga. Jag älskar att vara så där woannli, och jag vet att vi är många som:

tycker det är bra att äta rätt även om vi ibland inte riktigt vet vad det är. Vi trilskas med lite kolhydrater och mycket fett, enbart grönsaker och frukt eller pyttesmå potioner flera gånger per dag, för att i slutändan inse att receptet stavas "sunt förnuft".

uppskattar pyttesmå delikatesser och hög kakaohalt men under en vedervärdigt ensam och ledsen söndagskväll är det enbart Marabou mjölkchocklad (alla smaker inräknande) som hjälper.

gillar dokumentärer av alla det slag och oj, vad obehaglig situationen i Kaukasus är, men när vi väl klickar oss in på SVT Play snubblar vi alltid, på något märklig sätt, till kategorin "Nöje".

lyckas komma ihåg vem som vann Melodifestivalen, men vad hette Libyens lederare nu igen? Stavas efternamnet med G eller K?

vill resa till någon högkulturell stad men hoppsan hejsan, hamnade visst i Phuket.


Förhoppningsvis tillhör även oro inför framtiden dessa vanlighetsdrag. Jag är orolig inför exempelvis yrkesval och under dåliga dagar ser jag mig själv sitta med ett fiolfodral på torget, läsandes gamla blogginlägg, för inte fan kan jag spela fiol. Under dessa dagar fungerar "Helt vanlig"-etiketten som en utmärkt tröst: om vi är många som oroar oss och som inte kan spela fiol, så känns det mer okej. Det brukar ju lösa sig för de allra flesta vanlighetisterna.

För bara en sekund sedan prydde en stor röd boll vartenda svenskt vardagsrum, efter att hela Hollywood-eliten släppt hemligheten bakom deras (retuscherade) magar: pilates. Innan det sträckte vi oss i diverse yogaställningar och nu snickesnackas det om Zumba. Har för mig att vi böt ut sängen mot en spikmatta där ett tag också. Samtidigt har vi ätit mat som inte får överstiga en viss temperatur (eller så hoppades vi bara på att träffa vår egen Smith, precis som Samantha Jones gjorde), tagit bort kolhydrater, badat i grädde och nu är vi husmoderliga. Vi lägger in kål i syra, bakar vårt eget bröd, lyssnar på herr Moberg och gör vår egen buljong. 

På samma sätt är det helt jätteokej att tänka positivt nu. Det är inte hur du har det, det är hur du tar det, predikar Nisse Simonson. Och det verkar väldigt klokt. Jag har testat den röda bollen, men jag snurrade bara runt. Rå mat funkar bra om det handlar om de små fiskbitarna i sjögräsrullarna, annars går det bort (phetbort!). Spikmattan drar tankarna mot Aladdin och då känns det mer lockande att se filmen än att plågas för hälsans skull. Bröd är det godaste jag vet och enda gångerna jag bakar det själv är när jag köper en färdigblandad mjölmix och kastar in den i ugnen - tack, Finax. Men när det kommer till att tänka positivt, då skriver jag upp mig på listan: jag ställer mig framför spegeln och hittar fina kroppsdelar, listar mina fina egenskaper, utvärderar min tillvaro och hittar en massa guldklimpar. Det handlar inte om att jaga lyckan, det handlar om att inte vara olycklig. Så. Vi tänker lite positivt, hittar det fina och helt plötsligt behöver vi inte följa recept huruvida man tillagar egen buljong, för vi kan röra ihop en riktigt fin vardag. Brunsås är ju faktiskt fruktansvärt gott, mellanmjölk är den perfekta balansen mellan grädde och vitt vatten och ikväll är det premiär för Blue Bloods, plus att Tottenham spelar och det innebär popcorn.