www.freetampons.com
Jag var 12 år och befann mig på Sunderbyns sjukhus när jag fick min första mens. Trodde att jag hade bajsat ned mig och tyckte att jag var på rätt plats för den situationen. Det visade sig vara (det kvinnliga) livets härlighet som hade droppat ned i Nalle Puh-trosorna, som jag för övrigt har kvar. Men det är en annan historia. Efter den dagen har jag haft mens flera gånger. I snart tio år, faktiskt. Det känns som att jag bör kunna allt det här med mens, men jag blir fortfarande lika förvånad varje månad då jag blir oförklarligt deprimerad och ledsen.
Mitt stora mensdepp kommer alltid två dagar innan och jag kan aldrig lokalisera det, utan jag blir rädd för mitt emotionella tillstånd. Solen kan skina hur jävla mycket den vill, jag vill ändå bara sova. Och äta. Men jag är helt plötsligt en miljon kilo tyngre, kan inte äta nu. Har så många finnar att matfett kan strykas från handlingslappen. Jag tappar talförmågan och snubblar på ord. Är alltså fet, finnig och dum. Och ledsen, så oerhört ledsen. Och jag vet aldrig varför. Varför, varför, varför står jag inne på Clas Ohlson och gråter över mina borttappade vantar? Vad händer med mig? Varför har jag tonvis med snor på mina numera nakna händer?
Och så kommer mensen och mitt blodvärde sjunker. Därmed fryser jag hela tiden, är sjukligt trött och farligt yr. Om en vecka är det över för att komma tillbaka om tre.
Detta är inget inlägg om hur hemskt jag har det, snarare en förklaring till kassabiträdet på Clas Ohlson.
