a.a

Svetlana är helt borta. Hon gav ifrån sig ett läte som går att likna vid en liten näbbmus som hamnat i kläm (skviik!) och sen... svart.

Nu är min syster 18. Hon får numera skåla inne på Kittelfjäll, köra bil (som hon redan kvaddat, syster upp i dagen) och rösta. Hon har blivit så vuxen att hon kommer ned till Yran nu i helgen för att "supa skallen av sig". I'm troubled: hon ju bara ett litet barn, som jag vill låsa in i huset så att världen inte ska drabba henne. Måste i alla fall se till att hon aldrig äntrar Pentryts lokaler... stackars lilla ungen, hon kommer ju bli helt förskräckt när hon ser porr live. Tänk om något slusk skulle försöka hångla med henne, åh herregud. Hon kan ju inte försvara sig! En hårig tunga som våldgästar min systers ansikte. Nej. Pentryt är förbjuden mark, 18 eller inte.

Först nya avsnitt av Pushing Daisies och nu det här! Helt plötsligt är det inte så dåligt att inte ha något jobb i sommar. Jag älskar livet!

Detta är då mina fötter som har fått lite sol på sig. Gladiatorskor har
onekligen sina nackdelar. I verkligheten ser det ganska läskigt ut, ungefär
som om mitt skelett vill lämna mig.



Mitt blåmärke från blodprovet. Hade kortärmat hela dagen igår bara för att
visa upp mig. Nynnande Michael Jackson - Bad och låtsades att jag
inte hade ont. Vill även tillägga att min arm inte ser ut som en kycklingfilé
egentligen, det är bara en osmickrande vinkel.

Blodprov är för mig vad ormar är för andra. Skrämmande, obehagligt och livsfarligt. Varje gång jag ska ta "ett litet stick" frågar jag om det kanske skulle gå för sig att ta i fingret istället. Det slutar alltid med tio plåster, ett på varje finger. Tror att mitt blodtömda ansikte hjälper mig i övertalningen. 
    I dag tog jag ett riktigt blodprov. Sju (!) jävla flaskor fylldes. Mascarafyllda tårar rann, deodoranten gav vika och i slutet började jag sluddra. Tydligen ett tecken på att jag var nära på att svimma, om jag ska tro på läkaren. Vilket jag gör. 
    Poängen: Jag klarade det. Två vita plåster senare (första försöket misslyckades... tortyr, indeed) och jag har aldrig varit så nöjd med mig själv förut. Inte ens när jag vann Småstjärnorna i Badhusparken år 2000.

Jag hatar att åka buss. Det är riskfyllt och smärtsamt. Men, i dag hade jag faktiskt riktigt trevligt! Jag väljer att använda mig av Pamela Andersons motto: "Ingenting är omöjligt".
    Orsaken till min trivsamma resa var en man i runda glasögon, skinnväst och träningsskor. Vår förmodligen tillfälliga men ack så underbara relation började med att han erbjöd en del av sin tidning, som jag artigt tackade nej till; läser inte kvällstidningar, blir hjärndöd. I alla fall, vi började sedan att prata film. Han hade många åsikter inom ämnet eftersom han antigen studerade eller föreläste inom filmvetenskap (information gick förlorad på grund av hans relativt grötiga dialekt). Kort därefter började resans film och han visade sin uppskattning genom att vid flera tillfällen göra tummen upp eller peta i min vänstra sida med sin armbåge. En gång frågade han mig en djup fråga angående huruvida han som man ska kunna förstå hur kvinnor tänker. Konstig fråga, men det är bara så han är - lite lustig sådär. 

Underbar relation. Synd att han klev av i Skellefteå.

På våning fem bor det tre grabbar. De kom på vår inflyttningsfest och spelade Linda Bengtzing. Sedan dess har vi inte riktigt pratat med dem, men vi åker hiss med dem några gånger i veckan. Dessa stunder är alltid högst pinsamma, då vi aldrig pratar med varandra. Vi mumlar fram ett "hej" och sedan står vi där, intryckta i hissen, och kollar upp i taket. Ingen säger ett ord och resan uppåt har aldrig varit så lång som den är vid dessa tillfällen. Så fort vi kommer in i lägenheten börjar vi fnittra kopiöst. Vet inte varför, men jag tror det beror på att nervositeten släppt. Mycket märkligt detta, jag menar, hur svårt är det att slänga fram ett "Wzup?!".
    I alla fall, i dag flåsade jag mig in i tvättstugan (mycket tung tvättkorg) och möts av diskurtabel musik. Och visst stod han där, en utav Bengzing boys. Han ursäktade sig för att fortfarande vara kvar trots att det var min tid och jag mumlade något om att det var lugnt. Tror bestämt att jag sa något i stil med: "Eh... ingen fara, du vet, jättelugnt... kolugnt, haha!". OCH SEDAN RODNADE JAG! Va! Vad hände egentligen? Han var inte naken eller så, vilket hade varit ganska konstigt. Kanske till och med lite angenämnt. Men nej. Han vek tröjor i fina högar. Nästkommande scen är ännu värre: Jag ställde mig i ett utav rummets hörn och började... smeka min tvättkorg. "Lilla, lilla tvättkorgen, åååh, liiiilla tvättkorgen"-style, som om den var ledsen. Kom sedan på mig själv och sprang ut ur tvättstugan.
    Blir inga mer Bengtzingfester. Lika bra är väl det.

*** is hitting you with pillow.
Run away | Cry | HIT BACK


Fick en bild av hur framtidens barn kommer att leka. The Jetsons har aldrig känts mer nära. Definitivt ett cry på det.

Har dödat "Milk and toast and honey [...] äkkelpäkkelkräks" med "I guess it's just my stupid luck, that all of Boston drives that same black fucking truck".
    Inte i nöd av kognitiv terapi längre, trivs med Dresden Dolls i huvudet.

Skriv det i intresseböckerna... NU!

Milk and toast and honey, make it sunny, on a rainy Saturday.

Volymen har varit på högsta volym och jag sett videon om och om igen. Men det har varit omöjligt att höra vad hon säger. Jag har länge trott att det är något som aldrig kommer bli löst, att jag helt enkelt får nöja mig med ovissheten. Vågorna av hopplöshet går att likna vid känslorna kring Rasputins roll; vem var han? Vad säger JK? Samma sak. Hopplöst.
    Men nu har vi (eller... JK) löst det! Nu kan jag dö lycklig. Behöver ingenting annat i mitt liv än denna vetskap.

Hon säger: "Här har vi den ultimata Perelli-buketten". Ja, alltså, sluddret är ju av världsklass, men det finns ingen tvekan. Hon älskar Perelli.