Jävla populärkultur.
Sedan Ally McBeal har jag varit David E. Kelley evigt tacksam. Nu har jag börjat se Boston Public. Till min stora förtjusning är serien bättre än vad jag trodde och det allra bästa är att en av karaktärerna åkte direkt upp på min favoritlista. Han slår bort Richard Fish, John Cage, Lafayette, Bree Van de Camp, Sheldon Cooper, Marshall Eriksen, Cappie (Greek) och ja, till och med Gordon Ramsey, som jag anser spela en modifiering av sitt underbara själv. Den som sopar banan med alla dessa utmärkta karaktärer är Harry Senate. Han är en lärare. Han är allt jag någonsin har kunnat drömma om i en serie.
Under den tredje säsongen av BP tar Kelley min absoluta favorit, trycker ihop honom likt en tomburk och pantar honom. Han är förstörd. Och det är för sent. Han lämnar serien. Jag är i sorg. Det är sjukt, jag vet, det är bara en serie. Men det gör precis lika ont som när Dumbledore dog. Precis så pissigt jävla ont.
Konspirationer.
Under gymnasiet tävlade jag och mamma i ett dataspel. Spelet finns kvar och heter Snood. Utan framstående grafik eller teknik fångade spelet både mig och mamma i en spiral vi hade svårt att bryta. Det finns massa olika modeller av denna typ av spel, fast med olika format. Snood använde sig av ansikten, som man skjuter med likadana ansikten och får man tre i rad spränger man bort ett block och får poäng. Väldigt lustigt, när jag tänker på det, men roligt var det. Både jag och mamma var ena riktiga fenor och tävlade intensivt om det högsta resultatet.
Tiden gick och vi blev allt bättre och spelade allt oftare. Jag började drömma om dessa ansikten, om hur människor (riktiga) såg ut som Snood-figurerna, eller hur jag spelade med (riktiga) människor istället för konstiga filurer. I förnekelse fortsatte jag spela, trots att jag innerst inne visste att jag förde mitt liv in till Mordor. Kort efter mardrömmarnas intrång började jag i vaket tillstånd se snoodarna lite här och var. Saker och ting som gick i vissa färger förvandlades till olika figurer; den blåa skålen, citronen och min gråa katt blev alla snoodar. Detta ledde till att jag slutligen levde mitt liv efter spelets regler. Såhär kunde mina tankar gå: För att nå mjölken måste jag ha ett annat mjölkpaket som kan pricka det på köksbordet, så att det paketet kan komma till mig.
Givetvis slog logiken mig, men jag förnekar det inte, jag bodde i Snood Ville. När jag en dag inte kunde sätta mig ned bredvid någon med samma färg på kläderna som jag, då slutade jag spela.
Nu händer det igen, fast med Wordfeud. Det har flyttat in i mina drömmar och igår drabbades jag av det första vakna tecknet på besatthet. Nu handlar det inte om att para ihop likadana ting för att få poäng (jag har ingen aning om vad i livet jag ska få poäng i, men jag lever genom ett spel för tillfället) utan nu måste jag få olika ting att passa ihop. Som igår, då jag handlade godis, och kom på mig själv att hoppa fram och tillbaka bland burkarna. Godisarna skulle falla ned i påsen i symbios, de skulle bilda ett gångbart motiv inne i påsen. Som i Wordfeud. Allt måste passa, annars får man inga poäng.
Jag ser två alternativa förklaringar: 1) Jag är överkänslig för spel och bör genast sluta. 2) Alla spel ingår i någon övermänsklig konspiration och det vi kallar beroende egentligen är ett drag i en marinettepjäs.
Ondskans verktyg.
Hemtenta.
Det går bra nu. Är oerhört fokuserad.
R.I.P Brain.
Nu har jag en ny telefon. (Innan ni läser vidare vill jag att ni skriver det i era dagböcker.) Före denna telefon hade jag en android men använde mig inte alls av internet, hade inte ens en internettjänst. Jag ville bara åt Spotify. Sedan gick den sönder. Tre gånger. Jag gillar inte att svartmåla märken men det slutade på -sung. Nu har jag äntligen Spotify igen och har denna gång valt att våga mig på internet. Jag vet att det är en risk för en svamp som jag, som suger åt sig vartenda litet beroende man kan tänka sig, men jag var tvungen. Är även beroende av grupptryck.
Givetvis har jag grävt min egen grav. Sitter numera som fastklistrad vid telefonjäveln. Den är fördummande. Jag har precis samma internetbeteende med min telefon som jag har med min dator, men datorn har aldrig kunnat distrahera mig från att exempelvis plugga. Igår, när jag egentligen borde ha pluggat till dagens hemtenta, tillbringade jag tiden med att läsa digitaliserade tidningar, som jag redan läst. Men nu på telefonen. Fördummande!
Det värsta är att telefonen ger mig ett beroende som är flerdimensionellt. Jag sitter inte bara och stryker lite lätt på den sköra, vackra skärmen lite då och då, utan jag har även klistrat fast mig i Wordfeud. Jag som alltid har avskytt Alfapet. Men jag är (tydligen) slav under allt som min nya telefon kan erbjuda. Jag drömmer om olika brickor och kniviga situationer, om de arma själarna som fuskar och om den förargerliga och skräckinjagande skylten med "Invalid word".
Mardrömmarna kan jag ta, men igår hände något som på allvar fick mig att bli rädd. Jag och Daniel spelade Wordfeud hela dagen. Det plingade på ganska hårt här hemma. När vi sedan skulle gick till sängs, låg vi bredvid varandra och spelade Wordfeud. Mot varandra. Det kommer sluta med att vi enbart kan säga något till varandra, om meningen börjar med bokstaven som föregående mening slutade med. Om det inte fungerar får vi passa och det kommer sluta med att vi aldrig pratar med varandra igen. Tack, Apple. Tack så jävla mycket.
Med andra (lite billigare) glasögon.
Efter många om och men, hur och när, eller och varför inte, hamnade jag på en ekonomikurs här i Uppsala. Utan att riktigt reflektera över mitt val, packade jag min skolväska, drog på ett lager läppbalsam och gick till introduktionsföreläsningen. Under den korta rasten slog det mig. Jag befinner mig på Ekonomikum, universitetets hus för samhälls- och ekonomistudenter.
Jag har hört talas om dessa studenter förut, om deras klädstilar, uttal och sociala beteenden. De är, ur ett småstadsperspektiv, människor som "tror de att de är någonting". Bilden förändrades inte då jag hittade ett exemplar av Reversen, Uppsalaekonomernas studenttidning. Där fanns ett klädesreportage, ett sådant där supervanligt, där några människor berättar vad de har på sig för kläder och vart de kommer från. Dessa människor, de som tror att de är någonting, bär kläder från de allra finaste butikerna inne på NK. Jag har vågat mig in på NK två gånger i hela mitt liv. Där inne finns en hiss i guld. Paris Hilton har shoppat där. Jag och mina slitna converse har båda gångerna gått därifrån i ren och skär panik. Jag menar, jag blir nervös när jag befinner mig på sminkavdelningen på Åhléns City. Men dessa människor har alltså inte bara sprungit förbi butikerna inne på NK, utan stannat upp, gått in. Och handlat. Med pengar. Mina pengar kommer från CSN och jag hänger ibland tillbaka jackor på Myrorna på grund av priset (i relation till värdet, men vem bryr sig om detaljer). En tjej i reportaget hade dock ett bälte från H&M, om jag inte minns fel. Eller om det var strumpor...
Väl inne på Ekonomikum vågar jag mig till kafeterian, bara för att få min föreställning bekräftad. Jag kan räkna på en hand vilka som inte har perfekt kammat hår, marinblå cardigan eller pikétröjor med någon diskret märkeslogga. Sedan den dagen, den absolut första dagen, har jag varit oerhört rädd för att gå till skolan. När jag läste på humaniora på Engelska parken kunde jag gå dit i morgonfrisyr och mjukisar de gånger jag bara skulle skriva ut något lite fort. Ingen brydde sig. Det fanns till och med människor som medvetet försökt skapa en sådan look. Men nu, i ett helt annat universitetshus, vågar jag knappt gå till skolan utan att ha duschat på morgonen. Jag har till och med investerat i munskölj! När jag går i korridoren läser jag alltid något på telefonen och går rakt fram, fort. Jag vill inte att någon ser att mina något för korta byxor är från Gina tricot, att jag inte riktigt vet hur man applicerar rouge eller att mina hårtoppar är slitna.
När en klasskamrat häromdagen sa något riktigt smart och insiktsfullt kom jag på mig själv. Jag har förställt mig "dessa människor" som skal, som enbart vill se respektabla ut och nedvärderar de som inte gör det, men som saknar substans. Men det är jag som dömer andra, trots att jag har converse och billigt shampoo. Eller kanske på grund av att jag har det.
16:01: Go to hell.
En minut över fyra stod jag på ICA med min AVI, precis som planerat. Vad jag däremot inte räknat med var att telefonen inte anlänt. "Kom tillbaka imorgon".
I dag, 16:00: Ode to Joy.
För ett tag sedan insåg jag faktum: Min telefon suger, den måste repareras. Detta var andra gången. Min fina återförsäljare i Piteå informerade att efter tredje gången blir telefonen reklamerad. Sagt och gjort, den skickades in igen. Tre månader (!) går. Under dessa månader har jag använt min gamla telefon, som bland insatta kallas för "barntelefonen". Jag förstår varför. Den rymmer ungefär tio sms, en låt får plats (EN!) och den tappar kontakten med nätet minst en gång per samtal. Det finns två sorliga faktorer med denna telefon:
1) Jag överdriver inte bristerna. Ovanstående exempel är hundraprocentigt sanna.
2) Mina telefonvanor har anpassats efter dessa brister.
Istället för att ta tag i saken och fixa en ny telefon, som man faktiskt kan ringa och sms:a med (mina krav är ytterst låga, tycker ni inte det?) så har jag inlett vissa samtal med: "Hej, samtalet kommer att brytas snart, jag ringer upp när det gör det". Jag har undvikit att sms:a och använt Facebook istället, som känns mycket mindre privat. När jag är i lägenheten försöker jag stå i nära fönster för att samtalet inte ska brytas. Det är inte ett dugg smidigt då jag ringer seriösa samtal, där jag vill framstå som allt annat än "Hej... ska... jätte... jo... telefon... ringer upp...".
Jag måste dra en gräns.
I dag vaknade jag med fjärilar i magen: Jag ska hämta ut min nya telefon! Kastar mig upp ur sängen, överväger om jag har tid med att borsta tänderna och morgonpissa, jag vill ju ha min telefon nu! Tar på mig ytterkläderna (efter att ha rationellt gått på toaletten), knyter skorna och tar upp AVI:n. Hämtas tidigast 16:00. Besvikelsen lägger sig över mig som en våt filt.
I tre månader har jag stått ut med skiten och nu klarar jag knappt några timmar till. Det är lustigt hur vår tankekraft styr våra behov, begär och vanor. För hundra år sedan hade civila inte ens radio (1925 sattes det igång, om jag inte missminner mig) och jag kan inte tänka mig en dag till utan Spotify under promenaderna.
Nirvana är två månader bort.
Flera gånger per dag tänker jag på julen. Stress över julklappar, mordisk kö på Åhléns, ångest över kommande pluskilon och oroande över snökaos har jag aldrig förstått. Och då är jag världens mest stressade och oroliga människa i vanliga fall (gråter när jag måste diska under stressiga pluggperioder).
Jag har redan kommit på tre julklappar och vill börja göra i ordning dem nu. Kön på Åhléns är för mig en fördel, eftersom jag då får njuta av juldekorationerna riktigt länge. Jag är däremot väldigt upprörd över snökaoset, då det tydligen inte drabbar Uppsala förrän december. Det snöade tydligen i Piteå i dag och det gör ont i mig. Här skiner solen och nästan alla löv är kvar på träden. Jävla Sydsverige.
Tänk er mörka kvällar, en glittrig gran och röda dukar. En öppen brasa. Godis. Knäck. Vört. En älskande och älskad släkt. Glada miner över julklappar. Tommy Körberg i bakgrunden. Jag hade inte bytt bort detta för en fin lägenhet i New York, drömjobbet, magrutor eller tusen miljoner dollar. Inte ens världsfred (OMG, bitch is crazy).
I min hemstad kommer 99 procent av exilborna hem. Man syns på stan, man hälsar, man skvallrar. På juldagen är det världens hemvändarfest och man träffar alla i hela världen. Om hela världen hade varit Piteås yngre generation, som i ungefär 19 år av mitt liv har varit hela min värld. (Förutom ovan nämnda kärleksfulla släkt. Och hunden, såklart.) Under mellandagarna går man på stan, dricker gratisglögg, sitter på Nodo i fina julklappskläder och köper smink på rea. Alla är lediga. Alla är DÄR.
Det var även under julen som jag och Daniel träffades på riktigt för första gången. Sedan dess har vi varit sådär filmkära. I alla fall jag. Daniel kanske bara är ihop med mig för min kropp. Eller nä, har ju inte magrutor. Måste vara för att jag är så bra på att städa.
Ska sluta dricka vin nu. Blir så otroligt nostalgisk och hemmakär. Nu ska jag tvätta.
Pilutta dig.
Det är relativt lätt att se vem som är student eller inte i Uppsala. Först och främst finns vissa områden som är uteslutande studentbebodda, men även klädstilen är rätt skvallrande. Vi har:
1) Den som alltid varit ordförande i elevrådet som har ryggsäck (OBS! Inte Fjällräven) och gympaskor. Kännetecken: ofärgat hår, instoppad tröja och anteckningsblock.
2) Den som läser juridik eller ekonomi och som har kläder likt ett företagsmonster men vars ansikte berättar den egentliga åldern, som är typ 19. Kännetecken: portfölj, kavaj, igenknäppt marinblå cardigan, liten kam i portföljen för att kamma till håret på rasten.
3) Den som läser humaniora och som har den där stilen som jag vill, men inte vågar, ha. Det är lite lager på lager, höga och urtvättade jeans, den absolut mest unika tröja du någonsin sett som fanns längst in i second hand-butiken som låg en miljon mil utanför stan. Kännetecken: sliten Fjällräven-ryggsäck, röda läppar, upprullade byxor och stora låtsasglasögon.
4) Den som tillhör ett ungdomligt politiskt parti. Stilen är beroende av respektive partis ideologiska ståndpunkt, men rent allmänt finner vi antingen vänsteraktivister som tar varenda liten chans de får att berätta om sin åsikt angående det kapitalistiska samhället, eller den stela högerinriktade parfymdoftande diplomaten.
Notering: Oscar Linnros-frisyr kan förekomma både bland student 2) och 3).
Här kommer inläggets syfte: När jag häromdagen traskade längs min gata pratade jag med min vän Fanny i telefon, som berättade att hon äntligen fått en lägenhet. Jag bryter ut i ett glädjerop i falsett. Det är ingen egenskap jag är särskilt stolt över men jag blev väldigt glad för min vän, som varje människa som äger ett hjärta hade blivit. Precis då går ett studentpar från grupp 2) förbi. En kille och en tjej. Två sekunder efter vi passerat varandra och jag utbrustit i ovan nämnda rop, härmar killen mig. Han tar sig friheten att förlöjliga min person. Han är student. Påläst. Framtida akademiker. Intellektuell.
Jag gör det enda man i den situationen kan göra: Räcker ut tungan och blåser hårt, så att ett högt pruttljud träffar gatumobbaren i bakhuvudet.
Tarmligt.
Vi håller på att bli lite snygga, jag och Daniel. Vi tränar som aldrig förr och då vi är oerhört hippa och moderna människor, så käkar vi mer fett och mindre kolhydrater. På helgerna dricker vi vin eller gin, lyssnar på riktigt bra musik och njuter. Den här helgen satsade vi hårt på att höja njutningsfaktorn och bakade en mjöl- och sockerfri kladdkaka. Efter forgasm (food orgasm) började Daniels mage göra uppror. Jag tyckte lite synd om min hjärtbärare, slog på ett avsnitt Boston Public och tog en till bit av den kladdiga forgamserande kakan.
Resterande tid av passet gör jag några få övningar med skinkorna hårt ihoppressade. Väl hemma vet jag inte vad som är värst, min potentiella magsjuka (mår fortfarande som en kompost) eller det faktum att jag fes inför 40 personer i en trång och svettig sal. Färgar håret imorgon.
I dag traskade jag till Friskis&Svettis för ett svettigt styrkepass. Under uppvärmningen får jag den där härliga träningskänslan och mår riktigt bra. Nu jävlar ska jag skaffa mig en platt mage och fina små kullar på överarmarna. Hej och hå, skutt, skutt. När stryrketräningen väl är igång börjar jag må lite dåligt. Jag är rent illamående. Åh, herregud, jag höll precis på att spy under en armhävning! Men man ska aldrig ge sig. Lägger mig på brädan för magträning, vägrar släppa tanken på magrutor, tar i som ett fanskap och... prutt.
Resterande tid av passet gör jag några få övningar med skinkorna hårt ihoppressade. Väl hemma vet jag inte vad som är värst, min potentiella magsjuka (mår fortfarande som en kompost) eller det faktum att jag fes inför 40 personer i en trång och svettig sal. Färgar håret imorgon.
Morning, bitches.
05:45 klev jag upp, borstade tänderna medan jag frigjorde gårdagskvällens två stora tekoppar, tog på mig de varmaste kläderna jag äger och tryckte ned håret i en mössa. Konstaterade att man ser ut som en dinosaurie när man har en toffs under mössan och begav mig ut på promenad.
Morgonpromenaderna, de ger mig en känsla jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Å ena sidan mår jag fysiskt ruttet, då jag är hungrig som ett fanskap och suktar efter kaffe. Å andra sidan sköljer en viss duktighetsbekräftelse över mig. Jag menar, Morgonpasset i P3 har inte ens börjat, istället lyssnar jag på någon sammanfattning av gårdagens Christer. Jag är alltså ute och motionerar innan morgonprogrammen. Vilken jävla karaktär, tänker jag, och njuter av att bussen som sveper förbi är folktom.
Men då händer det något. När jag når Luthagsesplanaden dyker det helt plötsligt upp en ström av människor. Cyklister och motionärer med stora ryggsäckar. De har ett raskt tempo och kontrollerar frekvent armbandsuret. De måste vara på sin väg mot deras jobb. Återstoden av promenaden brottas jag med frågan vad dessa människor jobbar med. När jag slutligen når stadskärnan slår det mig - de är pendlare. Åh, herregud, pendlare. Inga andra människor gör mig så imponerad som dem. Klockan 06:00 är de i sina kostymer, har en fullpackad väska på ryggen och väntar på tåget som mest troligt tar dem till huvudstaden. Väl där måste de ta sig till jobbet, för att sedan inte komma hem förrän sen eftermiddag. Vilka inre styrkor dessa människor besitter! Har de hunnit duscha, föna håret, sminka sig, ätit frukost? Har de med gårdagens middag i en funktionell matlåda? Går de på gym efter jobbet? Vad jobbar de med?
När jag kommer hem tänder jag ljus, äter frukost, läser tidningen och dricker kaffe i två timmar. Helt plötsligt är jag inte så jävla duktig längre. Jag har det himla bekvämt här hemma i den varma och trygga miljön. Behöver inte ha på mig stel kostym eller vara flitig på något jobb. Vilken tråkig insyn, att inte vara så duktig längre. Kanske är jag rent av sinnesrubbad? Den här tiden, på en ledig dag? Ska jag inte passa på att sova nu, jag kanske också kommer bli pendlare?
Men då ringer Daniels väcklarklocka. I tre minuter. Han sover som en stock. Jag sitter alltså med tända ljus och lyssnar på en väckarsignal. Vilken jävla karaktär.
Eva, den förbannade äppeltjuven.
I dag vaknade jag av en kombination av väckarklockan och mensvärk. Det kändes som bäddat (vaknat, bäddat - pun intended) för en helt underbar dag. Vid mens brukar jag vanligtvis må riktigt jävla aspissigt, för att uttrycka mig politiskt korrekt. Livslusten reduceras, jag gråter för ingenting och ser ut som sopor. Men denna dag var annorlunda.
Först och främst hade jag inte förberett mig, så det första jag gör är att gå i pyjamas till ICA. Det är som att jag inte vill göra det lätt för mig; jag köper alltså tamponger (Oh. My. God) i morgonfrilla, morgonandedräkt och pyjamas. Hade lika gärna kunnat tralla "Jag fick mens inatt och inga tamponger, undra vart lilla mensen hamnar då, tralala".
Väl hemma från ICA kan jag inte på något sätt stå rakt. Min kropp skrek efter att få vara dubbelvikt. På den ljusa sidan vet jag numera hur Quasimodo måste ha haft det när han duschade. Oerhört ineffektivt. Dessutom ville jag heller inte sticka kniven i halspulsådern vid frukosten. Det var något helt nytt.
Senare under dagen kom givetvis tårarna. Först till HIMYM (typ världens sorgligaste serie) och sedan då jag läste min fina vän Johannas blogg. Snart ska jag avbryta min tillfälliga pluggpaus och jag är helt säker på att några tårar av självömkan kommer falla hårt ned i boken, sudda ut alla ord som gör att jag inte förstår stycket, som leder till att jag inte kommer skriva en godkänd seminarieuppgift och då måste jag göra om hela skiten när jag är som mest upptagen och jag kommer inte klara det och få ett U och då måste jag läsa kursen igen och jag kommer aldrig bli klar med skolan för att jag är kvinna och har mens.
Jag vet att min menstjat är en aning upprepande och jobbigt. Men vet ni vad? Det är mens också.
Koncentrationssvårigheter.
Finn ett fel.
I love you, girl.
Jag har inga kompisar i staden jag bor i och måste därmed förlita mig på Daniels umgängeskrets när det kommer till normala saker som att träffa andra människor. Denna krets domineras av män och det har naturligtvis många nackdelar. Förutom att jag blir mer beroende av min pojkvän har jag utvecklat en passionerad relation till kött ("Kött äger" kastade jag ur mig för någon dag sedan och kände hur mina fjun på överläppen blev grövre) och jag dricker aldrig, aldrig kaffe på stan numera. Det bör kanske tilläggas att Daniel och hans vänner älskar sport, bacon och öl. De har nog aldrig föreslått "en fika på stan" i hela sitt liv. Nåväl, de är alla väldigt fina, intelligenta och roliga, men jag känner mig understimulerad. Jag saknar mina tjejkompisar. Visst, i en perfekt värld behöver vi inte definiera våra vänner utifrån deras kön (varken socialt eller biologiskt) men i mitt liv är det så. Jag känner mig däremot varken trögare eller mindre framgångsrik när jag saknar menssnack, vinkvällar och känslor. Jag vill ge min omgivning komplimanger för deras fina egenskaper och snygga jeans. Jag vill kramas. Jag vill ha tjejer.
Då de vänner som bor närmast mig är tio mil bort har min menssaknad vuxit sig stor på senaste. Detta har lett till att jag söker efter tjejkompisar. Och det är absolut inte, inte ens på en liten fläsk, charmigt. Jag är som Britney Spears karaktär i HIMYM, Amy i The Big Bang Theory eller Elliot i Scrubs. Jag har en stor och äcklig lapp på ryggen som skriker: "SNÄLLA, GILLA MIG, JAG HAR INGA KOMPISAR!"
När jag är på skolan blir det om möjligt ännu tydligare. Där skapas extra många situationer som leder till lättsamma och ytliga konversationer, som enligt erfarenhet brukar leda till vänskap. Så, när jag väl får tillfälle att prata med någon tjej vet jag med mig att just detta samtal kan leda till att jag snart kanske kommer dricka kaffe med någon och snacka om mens. Detta samtal kan vara en början på en framtida kram. Herregud, jag måste välja mina ord noggrant, tänk, tänk, tänk.
Och det går naturligtvis åt helvete. Jag snackar om mig själv som om jag är på en arbetsintervju. Styrkor, svagheter, mål och visioner. Och stackars tjejerna, de som bara vill höra om jag läst böckerna till föreläsningen. Och jag vet att inom en kort framtid kommer jag att häva ur mig något väldigt personligt, som man bara pratar om med sina vänner; "Ha, ha! Igår åt jag en snorkuse, men säg det inte till någon! Jag känner att jag kan lita på dig."
Jag har blivit den där tjejen i alla tusentals filmer som vill hitta en kille som hon kan gifta sig med men som råkar säga "Jag älskar dig" efter första träffen. Jag spelar huvudrollen i uppföljaren av I love you, man och den är lika dålig som Lejonkungen 2.
Då de vänner som bor närmast mig är tio mil bort har min menssaknad vuxit sig stor på senaste. Detta har lett till att jag söker efter tjejkompisar. Och det är absolut inte, inte ens på en liten fläsk, charmigt. Jag är som Britney Spears karaktär i HIMYM, Amy i The Big Bang Theory eller Elliot i Scrubs. Jag har en stor och äcklig lapp på ryggen som skriker: "SNÄLLA, GILLA MIG, JAG HAR INGA KOMPISAR!"
När jag är på skolan blir det om möjligt ännu tydligare. Där skapas extra många situationer som leder till lättsamma och ytliga konversationer, som enligt erfarenhet brukar leda till vänskap. Så, när jag väl får tillfälle att prata med någon tjej vet jag med mig att just detta samtal kan leda till att jag snart kanske kommer dricka kaffe med någon och snacka om mens. Detta samtal kan vara en början på en framtida kram. Herregud, jag måste välja mina ord noggrant, tänk, tänk, tänk.
Och det går naturligtvis åt helvete. Jag snackar om mig själv som om jag är på en arbetsintervju. Styrkor, svagheter, mål och visioner. Och stackars tjejerna, de som bara vill höra om jag läst böckerna till föreläsningen. Och jag vet att inom en kort framtid kommer jag att häva ur mig något väldigt personligt, som man bara pratar om med sina vänner; "Ha, ha! Igår åt jag en snorkuse, men säg det inte till någon! Jag känner att jag kan lita på dig."
Jag har blivit den där tjejen i alla tusentals filmer som vill hitta en kille som hon kan gifta sig med men som råkar säga "Jag älskar dig" efter första träffen. Jag spelar huvudrollen i uppföljaren av I love you, man och den är lika dålig som Lejonkungen 2.
