Nirvana är två månader bort.
Flera gånger per dag tänker jag på julen. Stress över julklappar, mordisk kö på Åhléns, ångest över kommande pluskilon och oroande över snökaos har jag aldrig förstått. Och då är jag världens mest stressade och oroliga människa i vanliga fall (gråter när jag måste diska under stressiga pluggperioder).
Jag har redan kommit på tre julklappar och vill börja göra i ordning dem nu. Kön på Åhléns är för mig en fördel, eftersom jag då får njuta av juldekorationerna riktigt länge. Jag är däremot väldigt upprörd över snökaoset, då det tydligen inte drabbar Uppsala förrän december. Det snöade tydligen i Piteå i dag och det gör ont i mig. Här skiner solen och nästan alla löv är kvar på träden. Jävla Sydsverige.
Tänk er mörka kvällar, en glittrig gran och röda dukar. En öppen brasa. Godis. Knäck. Vört. En älskande och älskad släkt. Glada miner över julklappar. Tommy Körberg i bakgrunden. Jag hade inte bytt bort detta för en fin lägenhet i New York, drömjobbet, magrutor eller tusen miljoner dollar. Inte ens världsfred (OMG, bitch is crazy).
I min hemstad kommer 99 procent av exilborna hem. Man syns på stan, man hälsar, man skvallrar. På juldagen är det världens hemvändarfest och man träffar alla i hela världen. Om hela världen hade varit Piteås yngre generation, som i ungefär 19 år av mitt liv har varit hela min värld. (Förutom ovan nämnda kärleksfulla släkt. Och hunden, såklart.) Under mellandagarna går man på stan, dricker gratisglögg, sitter på Nodo i fina julklappskläder och köper smink på rea. Alla är lediga. Alla är DÄR.
Det var även under julen som jag och Daniel träffades på riktigt för första gången. Sedan dess har vi varit sådär filmkära. I alla fall jag. Daniel kanske bara är ihop med mig för min kropp. Eller nä, har ju inte magrutor. Måste vara för att jag är så bra på att städa.
Ska sluta dricka vin nu. Blir så otroligt nostalgisk och hemmakär. Nu ska jag tvätta.
Kommentarer
Trackback
