a.a

Sov fyra timmar, chansade på sex frågor på mitt sista matteprov (resten lämnade jag blanka), försökte tvinga i mig chili con carne och krockade med en bil.

Hur har din dag varit?

Jag såg min herre för första gången i dag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang
mot mina sköra sköra drömmar.

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.


Jag älskar Edith.

Serena har gjort något hemskt. Som resulterar med att ........! Lilly & Rufus har ohlala. Chuck är inte bög, men kär.

S: Gossip Girl-premiär ikväll, jaa..jaa*.
A: Jag har redan börjat räkna minuterna. Men serien lever liksom sitt eget liv. Jag menar, Serena är inte alls så i verkligheten!

*= ett ljud som enbart Sara kan få till korrekt. Går egentligen inte att beskriva med ord. 

När man tror att seriekaraktärer finns på riktigt har man ett problem.

Var alltid jättetrevlig, även om du hatar alla i rummet. Hälsa glatt, låt läpparna möta öronsnibbarna. Var jämt jämt jämt glad, skratta åt vartenda skämt, även om du inte tycker att det var roligt. Om du har svårt för att låtsasskratta så öva hemma framför spegeln.
Mingla som du aldrig minglat förut. Presentera dig för så många du bara kan. Du kan föra en tävling med dig själv där du ska hinna hälsa och småprata med så många som möjligt under tjugo minuter.
Klä dig alltid modeinriktat, på det sättet ger ett intryck att du alltid är väl uppdaterad. Sminka dig inte för mycket, gränsen mellan stylish och slampa är hårfin och enbart få kan balansera rätt.
Läs så många intellektuella böcker som du bara kan, på det sättet bevisar du att du inte bara är ett skal utan att du även har några indianer i kanoten. Drick kaffe från en termos så att du framstår som den miljömedvetna typen.
Och till sist: var dig själv! Du är unik (precis som alla andra).
(Källor: diverse tjejtidningar och Blondinbella)


Såja. Nu är jag redo att bli "mitt ultimata jag". Men herrgud, tänk om jag har missat en punkt? Tänk om det finns ett till krav som jag bara måste följa för att lyckas i världen och känna mig nöjd med mig själv? Tänk om just det kravet var det viktigaste, som skulle få alla andra att tycka om mig...
Och tänk om jag inte skrattar åt vissa skämt? Är jag inte den som man ska vara då?

Googlesökning: den perfeka tjejen
(relativt mycket smink, men hon kanske kan det där med att balansera?)

JK har en granne som bygger om. Detta har medfört att kablar har blivit kapade. JK är därför utan telefon och Internet.
Därför sitter hon på Piteå Kommun och snyltar på deras Internet. Kommunfolk verkar inte äta, säger JK, eftersom det inte finns någon mat, inte ens i lådorna på kontoret hon har lånat för kvällen. Det enda hon har livnärt sig på de senaste timmarna är choklad i mängder, för javisst: de har en kaffeautomat. JK surfar på sockerruset efter chokladen, och den totala ensamheten i kommunens korridorer skrämmer henne inte alls.

Utdrag från JKs monolog:

Johanna säger:

ALTSÅ JAG ÄR FAST HÄR, UTAN MAT, NO PHONE OCH DU .....DU...............

Johanna säger:

jag har skapat mig en låtsas kompis här

Johanna säger:

han heter Rolf

Johanna säger:

Rolf tycker att jag är en sexig och en rolig tjej

Johanna säger:

men dricker upp min choklad så jag jämt måste gå och fylla på:/ det är lite taskigt!

Johanna säger:

haha Rolf sa nyss en skit rolig sak om dig

Det är en ungefärlig halvtimma kvar innan mitt unna-mig-själv-för-dagen-moment börjar (Dirty, Sexy, Money), vilket betyder att det är precis nu jag ska läsa om buddhismen för att sedan formulera en frågeställning till kommande seminarium. Paniken slog mig redan igår, att  jag ännu inte hunnit läsa om religionen i fråga. Slutsats: paniken är idag logiskt nog värre och jag borde vid det här laget råplugga (vilket fult otroligt ord).
Vad gör jag? Jag slår på TV:n och fastnar framför "Sanningens ögonblick". Det hade inte ens varit okej att slopa religionsboken för "Debatt", "Agenda" eller "Rapport". Detta fick mig att inse att 1. jag har ett problem och 2. samhället har ett problem.
Jag är inte unik - ingen har missat det nya USA-influerade TV-programmet.
Det är en otrolig affärsidé, riktigt briljant. "Vill du att din tjej ska ha silikonbröst?", "Brukar du spana in din mammas rumpa?" och min personliga favorit: "Är din fru den bästa sexpartner du har haft?". Det är vanliga Svenssons som för en summa pengar inte bara avslöjar sina - förmodligen - djupaste hemligheter utan dessutom förlorar anhöriga på köpet. Annat vore ju konstigt.
Och vi vill bara ha mer! Smaskigare hemligheter, fler tårar, mer svett! Sedan kommer närbilderna (intill minsta pormask!) och vi når klimax.
Men det mest relevanta är väl egentligen: hur långt är vi människor benägna att gå när det kommer till pengar?

Varför läser jag inte om Siddharta Gautama och slår av TV:n och därmed även min pinsamma törst?

Rösten kunde lika gärna tillhöra trailern till en Vin Diesel-film. Priset är en H-D. Tävlingen går ut på att odla störst/hårigast mustash. Kampanjen är för prostatacancer. Reklamen genomfördes av Rix FM.
Under bröstcancerkampanjen hölls ingen tävling som gick ut på vem som kunde producera mest mens, eller något annat som bara kvinnor kan göra. Och ja, jag är medveten om att vissa kvinnor kan odla mustash, men absolut inte i samma utsträckning eller mängd. Själva kampanjen genomförs av Cancerfonden, och alla kan vara med i kampanjen - men endast en kan vinna tävlingen: den med mest hår på överläppen.

Jag vill också vara med i en tävling, jag vill också vinna en H-D. Men jag kan inte vara med i tävlingen, för jag är kvinna. Varför? Vad är det här för jävla skit?


PS. fråga mig inte varför jag lyssnade på Rix.

"Du har köplats: 104" och tre timmar senare pratar jag med en vänlig skåning i 30 sekunder, enbart för att då den bittra sanningen inkletad i mitt ansikte. Det går inte att göra någonting åt, Alexandra. Du kommer att få dina pengar i augusti.
Skatteupplysningen vet i alla fall mer än vad det lokala skattekontoret gör.
Vi snackar demokrati men egentligen är vi enbart lurade marinettdockor. Vi är bara rädda för kaos och därmed behöver vi regler som andra sätter upp för att vi ska följa. Vi har haft två nationella val på över tio år och det ena handlade om huruvida Stockholm skulle införa trafiktullar eller inte. Visst älskar vi den västerländska demokratimodellen. Nu reser jag till Kina. Där kan man i alla fall bli rik.

Nu ska jag ut och panta burkar. Och ta en tjugolapp från pappas börs.

Nu har jag e-legitimation. Det tog två timmar att fixa. Inte på grund av inkompetens utan på grund av miljontals säkerthetsåtgärder som försvårade proceduren. När allt äntligen verkade vara i ordning, och jag hade börjat känna pengavittring, förklarar snälla datorn för mig att jag inte ens får deklarera över internet.
Så nära... så nära.
Skatteverket kan förvänta sig ännu ett besök av en nu mer rutinerad och om möjligt ännu mer förbannad yngling.