a.a

Genom en funktion kan jag se om någon besökare har anlänt hit genom Google. Då kan jag även se vilket sökord de använt sig av. Oftast är det faktiskt 'alexandra andersson' men jag tror de söker efter en glamourmodell med samma namn som gillar Stureplan, så de hamnar ganska fel. Antar att de söker efter bröst, men de får nöja sig med mina utvikningsbilder på mina fötter och blåmärken. Oh well. Igår var det annorlunda, då var det någon som sökt på 'överlåtelse av gymkort'. I mina gymkortsbaserade inlägg hoppas jag att besökaren fann det den var ute efter. 

Sitter på nattåget. Ser fram emot den långa resan då jag har favorittidningen, en fin bok och en fulladdad mp3. Tar fram min efterlängtade godispåse och är redo för att suga i mig en kokosstång. Känner mig iakttagen. Till vänster möter jag stora barnögon fastklistrade på en något knubbig tvååring. Känner igen mig i den lilla knubbisen och frågar om hon vill ha en karamell. Anar jag saliv i hennes mungiva? Hennes händer sträcks mot min påse. Timbalands projekt med Nelly Furtado och Justin Timberlake rullar upp i mitt huvud. Give it to me, give it to me, give it to me. Måste vara tjejens favoritlåt. Hon granskar innehållet länge. Hennes ögonbryn rynkas. Det ryker beslutsångest om henne. Jag uppmanar henne att ta fler än en, om hon har svårt att bestämma sig. Då händer det. Bebisfingrarna slingrar sig runt en näve kokosstänger och för dem till bordet. Där lägger hon upp elva godisar (varav fyra är de där jävla stängerna) och börjar frenetiskt äta upp dem. En sekund senare har mina kokosstänger förvandlats till kladd runt barnets mun och hon pekar på min vattenflaska. "Djicka". Happ. Ger resten av påsen till hennes blyga storasyster. Har skrivit avtal med någon ond ande. Tusen timmar senare har vi analyserat Ice Age klart och tjejerna somnar. Märker då att jag har slut vatten och att mitt förkylningsslem har fördubblats. Måste ha vatten. Tjejerna sitter ivägen, enda sättet att komma till toaletten och det ljuva vattnet är att väcka dem. 

De just nu starkaste orsakerna till varför jag vill flytta:

1. Har en skuld hos den lokala videouthyraren. Känner mig faktiskt ganska elak, då gubben bakom kassan är så ruskigt söt. Han är ovanligt kort, hungrigt nätt och har på sin lilla näsrygg de största glasögonen jag sett. Jag vill trycka ned honom i min jackficka och ta upp honom när jag känner mig nere. Som en egen liten gubbdocka. Men jag är så farligt pank. Tror till och med att jag ligger på minus. Det skär i mig. Att jag ligger på minus alltså. Gubben klarar sig, han är rik, han tar tre kronor extra när man handlar med kort. Gubbdockjävel.

2. Drog på mig närmsta mjukisbyxorna och snöade mig ned på Hemköp. Under denna veva tog jag inte på mig underkläder. En liten helgvana jag har. Helgerna är för mig fria, på alla sätt och vis. Mjukisbyxorna jag valde till min Hemköpsvistelse är mina favoriter som är en miljon år gamla och har mer hål än tyg. Det största hålet är vid rumpan. Märkte detta genom att Storbarbro började frysa. Väldigt tur att jag flyttar, hade väl annars blivit attackerad av pryda lördagshandlare eller rumpfixerade grannar. Måste nog börja använda trosor bland folk, kan ju hända att vissa blir upprörda. Eller väldigt imponerade. Hoppas på det senare.

Att beskriva min jobbsituation och de människor jag arbetat med är ungefär som att försöka rama in lycka. För mig blir det lika svårt som att fånga ett kvalster. Så jag låter bli, jag hade bara gjort dem orättvisa. Ord är i detta fall i totalt underläge.  

Ps. Micke, vilken tur att du numera har koll på vad vakuum är, annars hade du kanske varit killen med dammsugaren.

Är så abnormt hemmasjuk och det är bara sju dagar kvar nu. Den generellt mentala inställningen handlar om att konstruera egna vingar och flyga till något eget, men själv arbetar jag på att återställa navelsträngen. Slembit för slembit, bara sju dagar kvar nu.
    Tills dess:

Står och snackar med en Teliakille i en galleria. Ska göra en överlåtelse så att jag står som innehavare av mitt SIM-kort. Börjar bli en aning tjatigt med en massa gubbar som ringer på olämpliga tider och frågar efter Stefan. Det är min pappa. Han har inget sexuellt extraknäck som riktar sig mot gubbar, utan han har ett arbete där han ofta har jour. Det har man ju i för sig jämt när man arbetar med kroppsförsäljning, men han arbetar på en fabrik och producerar papper. Inte kroppsvätskor. I alla fall, därav de nattliga samtalen som är adresserade till pappa och inte till mig. Hade varit jobbigt om de faktiskt var till mig gubbarna ringer. Är inte så gubbtänd. Inte än, i alla fall.
    Åh herregud, vad tjorvig jag är. Jag står i en galleria. Teliakillen är informativ och himla lattjo. Har det riktigt trevligt. Vill egentligen inte gå, så jag ställer frågor som jag redan vet  svaret på ("Får jag behålla mitt nummer?", "Kan jag köpa en telefon till subventionerat pris?" och "Tycker du att jag ser bakis ut?"). Då, från ingentstans, går Emil förbi. Emil från spanskan! Emil som totalt utklassade alla i både spanska och franska, Emil som kunde alla Disneylåtar på flera olika språk. Himla nyttig kille i klassen, speciellt då vi hade grupprov. Och ja, han var ju trevlig, god och glad också. Han var inte bara bra till betygsutveckling.
    Emil håller i en påse och spatserar runt i gallerian. Jag, som har så himla trevligt med Teliakillen, skuttar till och börjar peka. "Emil, det är Emil! Han är från Pite, va fränt, kolla, kolla!!!". Teliaguldet inte riktigt lika upphetsad: "Det är fint att peka, titta på den här telefonen från Samsung, det är en touch screen". Jag fortsätter att peka och skutta, men jag hälsar inte. Jag låter honom passera. Himla lustigt, det där. Som dagen innan då två pitebor gick  förbi mig på tunnelbanan och satte sig i sätet bakom, men hälsade aldrig. Vi hälsade inte på varandra förrän jag uppfattade dialekten och kollade bakåt. Motiveringen bakom den först uteblivna hälsningen var att de inte visste om jag skulle hälsa tillbaka, då vi egentligen inte känner varandra sådär supermycket. Så kände jag med Emil också. Men vad kan hända?
    Eller ja, jag hade ju en Teliakille att imponera på och det hade fallit ganska hårt om Emil inte hade jublat över min uppenbarelse. Vill ju inte att telecomguldet skulle tro att jag är någon nörd, eller så. Ska i alla fall rycka tag i Emil om jag ser honom över jul. Då jävlar ska jag hälsa, för det är ju trots allt ganska trevligt.

Sniffar mig in på Pressbyrån. Det luktar så gott av alla bakverk att jag glömmer kortet i läsaren. Kortrörelsen är så inövad att det i princip är omöjligt, men jag var så fokuserad på att inte köpa en jävla lussebulle att jag kom av mig och svimmade mig ut ur affären. Tur för mig att jag tog några sekunders återhämtning utanför dörren, så att tjejen i kassan hann ikapp mig för att återlämna kortet. Fin tjej, det där.
 
Jag vill äta lussebullar men inte från Pressbyrån. För visst ser de ut som livets guld där de ligger så vackert upplagda. Men inuti gömmer sig en torr sanning med konserveringsöverdos och genmanipulerad saffran. Det är inte riktiga lussebullar, det är en lögn! En lögn för halva lönen. 
    Det är lukten, den där horribelt ljuvliga lukten. Den tar så mycket energi. Problemet förvärras när precis alla Pressbyråmonster (inte tjejen som lämnade tillbaka mitt kort, hon är inte som de andra) frågar "om man vill ha något sött till kaffet, kanske?". Monster.
    Jag gjorde upptäckten för en vecka sedan, då jag köpte kaffe två gånger med tjugo minuters mellanrum på samma affär. Båda gångerna frågade monstret om jag ville ha en bulle till mitt kaffe. Detta väckte någonting hos mig. I forskningssyfte har det blivit en kaffe varje dag på slumpmässigt valda Pressbyråer under den gågna veckan. Alla vill att jag ska ha en bulle. Varje gång. Pressbyrån har en kampanj, ingen tvekan om saken. Men till och med tjejen som sms:ade medan hon tog betalt frågade. Killen som löste korsord frågade. Mannen som hade ett öga på TV:n frågade. Ingen av monstrena glömde. Vad är det för övermäktigt stormonster som piskar dem? HUR blir de piskade; är personalen lika manipulerad som lussebullarna? Och det mest relevanta: Varför vill stormonstret så gärna att Sveriges befolkning ska ta del av bullarna?

Jag skuttade in på det nationellt spridda svettpalatset Friskis och Svettis för att köpa mig ett gymkort. Har ju hört att det är trevligt att träna, så varför inte. Upprymd av målmedvetenhet trampade jag in. Det var löning, så en massa icke magrutade människor och jag stod i kö och bara väntade på att få komma fram till Mr. Bicep bakom desken. När jag väl hade kommit fram och fyllt i några papper tar blodådrornas man fram en kamera. Han uppmanade mig att "le upp till öronen". Köbildningen bakom mig skapade en enorm stress och det kändes som skolkorten all over again. Tack och lov hänger de korten på väggen hos farmor och farfar. Däremot tar jag med mig gymkortet med tillhörande bild överallt och måste se det varje gång jag drar upp plånkisen. Hejdå, självförtroende och framtida ragg.

Jag står i Lilla Hallen. Ett aerobicspass ska snart börja. Var himla duktig på det under högstadiet, fick till och med leda en lektion. Det här kommer gå super, jag kan ju till och med göra V-steg med tillhörande armrörelser. Jag känner dock en viss nervositet i och med att alla andra står i tajta Reebok-linnen och fina kullar på överarmarna. Själv bär jag en urtvättad Step In-tröja och biceps gjorda av chips.
    Ledaren kommer in med en energi som skulle kunna förse alla hushåll i Kina med el. Fossila bränslen kan ju säga godnatt. Hon drar igång med ett "Det här passet är min höjdpunkt under veckan!". Herregud, vilken upplevelse står jag egentligen inför? Kommer jag aldrig vilja lämna Lilla Hallen? Är det roligare än en hel lördag med Spencer Pratt?
    Vi "mjukstartar" med några V-steg. Känner mig så sjukt proffsig. Armarna hänger med och jag klappar på precis rätt ställe. JA! Klapp! Wo-ho! 
    Då kommer den vidriga vändningen. De, ledaren och Reebok-tjejerna, börjar korsa benen och röra på höfterna. "En massa attityd när ni snärtar med höften!" skriker führern. När började aerobics handla om höfter och hur fan "snärtar" man?! Jag står som ett annat kylskåp (alternativt Peppe Eng i Let's Dance) och försöker desperat att hänga med snärtningarna och samtidigt hålla takten till musiken. Gruppen byter steg och nu hoppar de först åt vänster och sedan till höger. Snärtningarna är med. Peppe Eng i Step In-tröja står still och bara trampar. Om ens det. Jag gör ett försök med att hänga med i svängningarna åt höger. Trampar granntjejen på foten. Försöker hänga med när gruppen flyger åt vänster. Dunkar in i väggen. 
    Lämnar Lilla Hallen med blåmärken och bakom mig följer en haltande Reebok-tjej.