a.a

Facebook fungerar inte. Sidan kan inte visas. Jag kommer inte in. Då alla andra (mindre betydelsefulla) sidor fungerar utan problem står det klart för mig att det är hos Facebook som felet ligger och jag förstår att andra förmodligen upplever samma problem. Som det stolta flockdjuret jag är vill jag gotta mig i andras frustration och bestämmer mig för att klicka runt bland arga statusuppdateringar. Med en oerhört kraft slår det mig.

UTAN FACEBOOK ÄR VI INGENTING.

I vardagsrummet finns en dator som tillhör mina föräldrar. Mamma brukar då och då skutta in på Facebook (för att bli förskräckt, det har visat sig att hon är livrädd för Mafia Wars) och pappa använder den för att beställa pyttesmå fiskegrejer. Nu har denna flitigt använda dator gått sönder. Mamma och pappa tycker att det är himla tråkigt. Jag ser hur mamma längtar efter att få ignorera ännu en vänförfrågan och hur pappa saknar fiskeuppdateringar. Det skär lite i hjärtat på mig och jag har därför börjat lämna min dator i vardagsrummet medan jag är på jobbet. Här är lösenordet, go wild. 

Jag kommer hem från jobbet och kastar mig ned i soffan för att avnjuta ännu en brittisk miniserie med mina före detta förmyndare. Pappa har min dator i sitt knä. Han håller den helt fel och han har ett rätt likgiltigt ansiktsuttryck, och det slår mig att han inte har förstått värdet av det han har i sina händer. Jag blir lite irriterad men låter det passera. Han är ju ledsen.
    Tanken på att min dator är fiskdrabbad börjar sakta flyta bort och jag fördjupar mig i de brutala morden på SVT1. Långt, långt bort bryter pappa ut i fnissattacker. Jag tar för givet att han har hittat något lustigt på jo-toob och fortsätter klura på vem mördaren kan tänkas vara. Fnisset fortsätter och när han till slut utbrister "Hajn ska ja ha på telefåån!" måste jag ge upp.





Min datorn har nu lämnat vardagsrummet för gott.

Okänt nummer ringer.

Okänd och trevlig kvinna: Hej, är det Alexandra Andersson?
A (lätt irriterad, lätt nyfiken): Ja...
O: Hej, detta var Maria (eller något annat namn) på Mix Megapols "Träffa den rätta".
A: Jaha?
O: Ja, jag har en kille här som är intresserad av att gå på date med dig. Ni har arbetat tillsammans i Stockholm och varit ute med jobbet några gånger, och då har ni pratat ganska mycket och haft rätt trevligt, enligt honom. Vet du vem jag pratar om?
A (svettig): V-v-vad? Nej? NEJ! Eller, vad? Vad är det här? He... hee... haa... hee...
O: Ja, alltså, det är en kille från din förra arbetsplats som är intresserad av att träffa dig igen. Om du tackar ja kommer han upp till Piteå för en date, men om du väljer att tacka nej får du 500 kronor enligt programmets regler. Hur känner du inför detta?
A (scenskräck, svett, rodnad): Llksjlkjsfgh...
O: Jag har honom på tråden, skulle du vilja prata med honom?
A: Eh, ja, jo, ja... ha... HAHA! Ja.
Kille: Hej, Alexandra! Det är Johan, Johan Fors.
A (Johan Fors?!): Ja... ha. Johan... Johan... JOHAN, jaha, hej! (har fortfarande ingen aning vem Johan är)
Kille: Kommer du ihåg mig?
A: Ja, gud, ja, är bara lite sjuk och virrig (lögn)
O: Nu är jag tillbaka igen. Så, Alexandra, vill du att Johan ska komma upp till Piteå eller vill du ha 500 kronor?
A: Alltså, nej. Johan kan ta pengarna, det känns inte helt rätt att tacka nej och få pengar för det. Det känns... elakt. HEHE! (Hatar snällträsket.)
O: Enligt programmets regler så är du den som får pengarna, så jag kommer att ringa upp dig om ungefär tio minuter för lite uppgifter.

Samtalet avslutas. Jag väntar. Min vän Tove ringer men eftersom att Mix Megapol (Mix Megapol, nationell radiokanal!) ska ringa mig trycker jag upptaget. Samma sekund som mitt finger nuddar knappen slår det mig. Jag är så jävla lurad.