a.a

Det började med att jag fick urinvägsinfektion och knaprade piller i tio dagar. Så klart hjälpte inte det, utan jag var tvungen att dricka mig less på vatten vilket jag misskötte galant. Därför knaprade jag en omgång till och inte blev det bättre för det, så det blev 3 liter vatten per dag, och en massa tranbärsjuice som jag knappt får ner. Men så en dag började jag få ont i ryggen och min smarta mor sa lite oroligt "det är nog njurarna..." okej, nu gjorde det helt plötsligt mycket ondare. Flitigt beställde vi tid hos vårdcentralen och de har, konstigt nog, börjat känna igen mig där. Personalen frågade till och med om min infektion hade gått över. Hmm. Men okej, inget mer med det och jag fick en ny medecin. Fast, jag hade ju fortfarande ont och i måndags hade jag så ont att jag inte kunde cykla hem. Sååå, Johanna skjutsar hem mig (BIGGEST MISSTAKE OF MY LIFE). Dagen flyter på och närmare 23.00 kommer jag på att min cykel är kvar på skolan, men då var hela familjen Andersson i nattmössan redan så det blev ingen cykelhämtning. Dagen efter tar jag mig en hurtig promenad till skolan och kollar mot cykelparkering. En iskall stråle drabbar min mage för att, ve och fasa, cykeln är inte kvar. Hela dagen har jag en klump i magen och kollar med hoppets glöd efter skolan om det inte var så, att jag på något vis, inte hade sett cykeln. Så var INTE fallet. Det är alltså en legist, en lat jävel, som har tagit min cykel och som nu tvingar upp mig en halvtimma tidigare varje dag för nu är jag cykellös. Dessutom började jag storbråka med mamma i idag, just över cykeln. Det är INTE mitt fel, man ska kunna glömma låsta cyklar utan att någon tar dem. Den var, och är, MIN! Ta inte mina tillhörigheter! Nu ska jag göra allt i min makt för att få tillbaka den, jag vägrar se mig själv som slagen. Om det hade funnits ett AntiCykelTjuvs-parti hade jag genast blivit medlem.
Sluta ta andras grejer!!!