a.a

I myndighetsålder har jag upptäckt att jag föredrar regn istället för vintersol. Freud ejakulerar där han ligger tryggt i sin grav, utan att behöva gå en jävla promenad i det vackra vintervädret.

Jag var 12 år och befann mig på Sunderbyns sjukhus när jag fick min första mens. Trodde att jag hade bajsat ned mig och tyckte att jag var på rätt plats för den situationen. Det visade sig vara (det kvinnliga) livets härlighet som hade droppat ned i Nalle Puh-trosorna, som jag för övrigt har kvar. Men det är en annan historia. Efter den dagen har jag haft mens flera gånger. I snart tio år, faktiskt. Det känns som att jag bör kunna allt det här med mens, men jag blir fortfarande lika förvånad varje månad då jag blir oförklarligt deprimerad och ledsen.

Mitt stora mensdepp kommer alltid två dagar innan och jag kan aldrig lokalisera det, utan jag blir rädd för mitt emotionella tillstånd. Solen kan skina hur jävla mycket den vill, jag vill ändå bara sova. Och äta. Men jag är helt plötsligt en miljon kilo tyngre, kan inte äta nu. Har så många finnar att matfett kan strykas från handlingslappen. Jag tappar talförmågan och snubblar på ord. Är alltså fet, finnig och dum. Och ledsen, så oerhört ledsen. Och jag vet aldrig varför. Varför, varför, varför står jag inne på Clas Ohlson och gråter över mina borttappade vantar? Vad händer med mig? Varför har jag tonvis med snor på mina numera nakna händer?

Och så kommer mensen och mitt blodvärde sjunker. Därmed fryser jag hela tiden, är sjukligt trött och farligt yr. Om en vecka är det över för att komma tillbaka om tre.

Detta är inget inlägg om hur hemskt jag har det, snarare en förklaring till kassabiträdet på Clas Ohlson.

När vi människor känner oss framgångsrika och lyckade ser vi med mildare ögon på vår tillvaro. Det finns flera undersökningar som tyder på detta och hade jag varit duktig hade jag presenterat några av dem. Oduktigt nog nöjer jag mig med att enbart hävda detta, utan några som helst faktaunderlag.

Enligt en av dessa, i detta inlägg anonyma, undersökningar visades ett experiment som hade tillämpats någonstans i världen. Tippar på USA, det mesta verkar hända där. Experimentet tedde sig på följande vis: varannan människa som använde sig av en telefonautomat fick tillbaka sin växel, medan hälften av de omedvetna försökspersonerna inte fick det. När automatanvändarna gått ur ur båset tappade en förbipasserande människa hela sitt bokmanus och papprena fångades omedelbart av vinden. Hundratals ark flög omkring. De som fått tillbaka sin växel började genast hjälpa papperstapparen. Men ingen (!) av de som tappat sin växel i automaten hjälpte till. De gick sin väg och lämnade tapparen åt sitt öde.
    Intressant.

I vanlig ordning utgår jag från mig själv och hittar massor med situationer som liknar det nyligen beskrivda experimentet. Jag fastnar särskilt mycket för denna: på vägen till och logiskt nog från skolan finns en liten ICA-butik. Denna butik påstås vara Sveriges dyraste. Dagar då vi har haft seminarium och jag har svarat rätt på många frågor, lyckats formulera mig bra och varit allmänt säker på mig själv smiter jag jämt, jämt, jämt in i butiken för att köpa något. Det kan vara något extra gott men egentligen onödigt till middagen, mer frukt trots att skålen är sånär som full eller Daniels favoritgodis. Jag skuttar in i Sveriges dyraste ICA-butik och köper något, trots att det är en månad kvar innan nästa inkomst och jag har lite pengar kvar. Men jag är ju lyckad, inte fattig. Kläderna sitter dessutom snyggt, håret luktar gott och det är lite skitigt hemma, men gud vad fint vi har fått det.
    När jag har haft en dålig dag ser jag inte ens butiken. Då går jag hem och har lite pengar, smutsigt hem och ful rumpa. 
    Intressant.

Ett tålamod som växer tillsammans med erfarenheten är det viktigaste. Jag kan inte bara dra av den lilla biten likt ett plåster, utan först måste jag pilla lite på båda sidorna för att sedan låta den växa sig lite längre. På det sättet växer den rakt upp och inte längs sidorna, vilket ger mig ett ypperligt läge att komma in under den. Om man är rutinerad börjar man pilla upp sidorna redan när den bara är en liten plutt och därigenom ökar tillfredsställelsen; på det sättet kan man ta bort biten ända från roten. 
    Jag ger det några kvällar. Det kan göra rätt ont att ta bort biten för tidigt och jag kan inte förneka nöjet med att sakta få bygga upp en riktigt fint utgångsläge. På det sättet vet jag dessutom precis vilken kväll jag ska agera, då förjobbet är avklarat och jag kan använda alla mina redskap och krafter under en och samma gång.

Vissa stickar, målar eller löser korsord. De kategoriserar sysslorna som "deras hobby". När frågan angående min hobby har ställts har jag alltid krypt in i böckernas trygga hörna. Det är socialt acceptabelt att ha böcker som hobby. Och visst gillar jag att läsa. Men egentligen är böckerna enbart ett komplement till mig egentliga hobby: Att klösa bort tånaglar (medan jag läser eller ser på diverse serier.) Men det känns långt från socialt acceptabelt att inte ha några tånaglar. Vill inte vara oärlig mot mig själv eller min omgivning men har insett att vissa finner min hobby motbjudande. Tveklöst tråkigt. Hade varit kul om jag hade haft fler hobbykamrater, vi hade kunnat ha nagelkvällar och tåjuntor. Antar att det är en utopisk önskan.

Lite då och då kastar jag förslaget om Betapet till Daniel. Innan jag ens har hunnit ställa frågan har jag ångrat mig men den minimala chansen att jag någon gång mot all förmodan vinner, är så lockande att jag inte kan lägga band på mig själv. Så sitter vi där, vid varsin dator och har kommit överens om vilket rum vi ska mötas i.
    Igår fick #Tvättbjörnen husera och jag kliver in med en gnutta hopp. Känns som att jag har lärt mig massor under senaste tiden, exempelvis ordet "hoppeligen". Fult, men det är ett ord, Peter Englund använder det. Men redan efter första brickläggningarna ligger jag under och avståndet ökar i stadig takt. Daniel slänger ut ord som "kader" och jag kämpar på med "du" och "ni". Fick in ett "om" också, och "o" ger två poäng. Men då kommer Daniel med ett "y" och jag känner hur självförtroendet tar ledigt. 
    Det slutar precis som det började, att jag ångrar mig. Förbannar min hjärna och låter tårarna, som så ivrigt har knackat på, komma in. Öppnar en svår bok och om det finns ett ord som jag inte förstår (det gör det alltid, bokjävel) så gråter jag ännu mer.
    Men jag vet nu att de svidande förlusterna inte beror på min hjärna (lilla geggklumpen, så fin) eller Daniels ofattbara ordkompetens. Det är det där jävla spelets fel, som alltid ger Daniel mest vokaler medan jag får jobba med fyra stycken "r".  

Är kreativt död. Mina tankar snurrar mellan inredning, nya kläder, skola, böcker och matlagning. Att tänka på mat gör jag i och för sig jämt så det är inte så nytt, men annars har jag upptäckt att det är väldigt tillfredsställande att tänka på nya gardiner, trevliga tröjor och intellektfrämjande kurstexter. Men inte föder det någon kreativtet hos mig. Jag kikar på gardintyget och kan för allt i världen inte hitta någon litterär vinkling i det. Kan ju ingenting om sömmar eller tyg. Eller gardiner.
    Livet är för tillfället otroligt dramafritt. Visst är jag med om saker, exempelvis ägglossning och två nya finnar, men jag hittar ingen bloggig ingång i dessa händelser. Började lite smått att knepa på äggets resa genom stockarna men kom på att jag inte kan någonting om det. Blir helt ärligt lite yr när jag tänker på kroppens insida. Tål inte sådant. Så jag tänkte på mina finnar men det var roligare att klämma dem än att skriva om det. Så jag gjorde det, klämde dem. Det var roligt. Såja, ett litet blogginlägg. Känns bra. Vi hörs vid nästa finne.

Packa är den svåraste vardagsaktiviteten jag vet. Jag kan inte ens packa min varje-dag-väska. Så fort jag hoppar in i någon kiosk för att köpa ett litet tuggummi eller liknande måste jag alltid kasta upp väskan på disken, le ursäktande med röda kinder mot biträdet, rota i väskan, komma på att det är hopplöst och börja lasta upp saker. Upp på nyligen nämnda disk hamnar någon bok, läppglans, tamponger, gamla flygbiljetter (slänger aldrig flygbiljetter då jag fått för mig att man kan behöva bokningsnumret till något senare tillfälle.) Nu senast slängde jag även upp en frusen älgfärs.  

Flytt- eller reseväskor är logiskt nog ännu mer kaotiskt fullproppade. Jag försöker trycka ned hela mitt liv i väskorna. Jag vill inte vara utan något. Kläder jag inte använt sedan 90-talet (slänger aldrig något, kan inte, gör ont i själen) packar jag ned i dessa arma väskor vars dragkedjor aldrig är långlivade. Kanske jag ska passa på och byta klädstil nu när jag byter stad, tänker jag och Savannbyxorna åker med en hiskelig fart ned i djupet. Byxorna hamnar givetvis längst bak i den nya garderoben. Jag gillade ju inte ens Savannbyxor när de var i ropet, varför skulle jag gilla dem nu?
    Mitt packningssätt har sina konsekvenser. Väskorna blir så fruktansvärt tunga och de är så många och jag får blåmärken och jag blir svettig och folk kommer inte förbi mig och jag försöker flytta på mig men tappar en väska och en vante och jag måste böja mig ned och ansiktet bränner och svetten rinner och jag som hade duschat och fixat håret i dag. 
    Under gårdagen tog jag hela mitt liv till Uppsala och i slutet av mitt reseflängande kastade jag av mig den tyngsta väskan och sparkade på den. Träffade vinflaskan (som absolut var tvungen att följa) och har nu en defekt tå.

Men här är det fint. Husbond och jag har druckit kaffe ur likadana muggar. Vi har lyssnat på radio och skrivit handlingslapp. Ätit yoghurt och lyssnat på Cornelis. Bäddat sängen och diskat. Gått varsin gång på toa och tvingat den andra att ha jättehög musik på medan.
    Självklart offrar jag en tå för det här.

Under två år har jag kutat omkring. Upp och ned i landet (och utanför). Från Piteå till Umeå till Piteå till Stockholm till Piteå till Asien. Herregud, vad mycket vin jag har druckit. Det har som alltid varit en liten tröst, att få göra sig lite fin på lördagskvällen och inte behöva tänka på att jag faktiskt inte har någon aning om vart jag är på väg. Massa mascara, snygg rumpa-strumpbyxor, volume overload i håret och smycken. Det blir ännu roligare efter några glas, för då är man helt plötsligt snygg. Fast kanske lite mer mascara innan vi går ut. Sedan har jag dansat. Dansat bort vetskapen om att jag inte alls ser ut som Shakira när jag rör på mina höfter, men det gör ju faktiskt ingenting. Allt ordnar sig ändå. Fast det är kul att låtsas, om bara för en kväll. 

Jag har aldrig lyckats slå rot, känna mig hemma. Visst är Piteå både hemma, fint och välbekant men det har inte varit så roligt att vara vuxen i gamla flickrummet. 90-talet har aldrig släppt taget och de lila väggarna med de egenmålade silvriga hyllorna är fortfarande kvar. CSN-räkningen har känts om möjligt ännu mer motbjudande då mina gamla idrottsmedaljer har dinglat ovanför mig. Livet har, för att summera det utan att behöva blaha:a, varit i pausläge.
    Men jag avslutade det med stil, hela uppehållet. Asien var över förväntningarna och jag fick dela upplevelsen med min äldsta vän. 

Nu flyttar jag igen men den här gången är det inte en konsekvens av rastlöshet, nu är det något planerat. Jag har till och med hunnit varit på Skatteverket för en folkbokföringsändring. Mot Uppsala och samboliv! ICA-kort, gemensam TV och trådlöst internet. Och ja, mitt livs kärlek i samma lägenhet. Stort plus. Enda problemet jag nu brottas med är kärlekens kärlek för fotboll. Men det ordnar sig. Antingen hotar jag med menslakan eller så köper jag en Tottenham-tröja och ger upp. Menslakan känns dock lite bekvämare.