Tvålpoesi.
Förra månadens tvål:
Månadens tvål:
Calming har utvecklats till Calming Pleasure. Jag ser det framför mig, hur Wilde återigen drar ett bloss och under utblåsningen viskar han ömt: Calming... Pleasure...
Och vi tar vår lilla tvättsvamp och känner hur lugnet och tillfresställelsen sköljer över oss.
Jag ska aldrig sluta vara student.
Igår var jag på Norrlands Nation. För femtio spänn fick jag tre rätter, fem shots, två öl, en cider och en flaska vin.
Datatjejen i huset mittemot.
Vår lägenhet har ett hörn av fönster. Vissa skulle se fördelar med att mycket ljus skulle berika lägenhetern. Jag, å andra sidan, har genom detta utvecklat ett maniskt intresse: snoka på grannarna.
Från soffan ser jag in i ungefär hundra lägenheter (kan vara fler) och har fullständig koll. Vissa är mer intressanta än andra. Tyvärr har en av mina favoritlägenheter fått nya ägare. De förra bestod av ett tjejgäng, osäker på det totala antalet, som alla älskade att kolla sig i spegeln. De hade ofta fester och dansade alltid precis innan utgång. Och speglade sig samtidigt. Väldigt underhållande. Tyvärr bor ett tråkigt par där nu och ingen av dem kollar sig i spegeln.
I lägenheten ovanför bor Scary Red Guy. Han har en stor, röd och klotformad lampa i fönstret och från just detta fönster brukar han stå och enbart stirra rakt ut. Han bara står där och tittar, med armarna hängandes längs med sidorna. En gång stirrade han rakt på mig. Efter det har jag övervägit att inte tända lampor.
En annan granne jag inte är rädd för, men snarare rädd om, är Crazy Smokerson, även kallad CS. Han bor på femte våningen och HÄNGER UTANFÖR FÖNSTRET NÄR HAN RÖKER. Är han inte rädd om livet sitt, undrar jag i all panik.
Hur som helst, den absolut bästa grannen är Den nakna kocken, som inte på något vis liknar Jamie Oliver men som däremot brukar laga mat i bar överkropp. Ibland har han dock ett förkläde i svart läder. Det roliga med honom är att han jämt lagar mat ofantligt sent. Som nu, precis nu, står han framför en rykande kastrull. Igår startade han ett långkok kring 23.30. Han är helt underbar. Han har ofta kompisar och det var just detta sällskap som igår såg mig grisa runt med chips och glass. Så jag skulle vilja säga att snokandet är ömsesidigt.
Undra hur de uppfattar mig. Jag har under tre dygn varit som fastklistrad med datorn i knät här i soffan. Anledningen är att min kurslitteratur är digitaliserad. Men de kan ju inte grannarna veta. De kanske kallar mig Datatjejen, och i precis det här ögonblicket snokar de på mig och ser mig knappra frenetiskt på tangentbordet. Om de bara visste att jag skrev om dem.
Konsten att inte läsa en bok.
Men det går inte så bra.
I ensamheten ser alla dig äta.
Men när det kommer till middagar och matval, då blir det knepigare. När Daniel är hemma utgår vi alltid från kött och sedan väljer vi sås och grönsaker. Gott och enkelt. Men nu när jag är själv, då orkar jag inte slänga in en stek i ugnen. Och hur mycket jag än försöker förneka det så har kolhydrater det största rummet i mitt hjärta. Och mage.
Kött är gott. Kött är ganska nyttigt. Kött är bra. Men ingenting slår ett färskt Frisco-bröd. Jag behöver inte ens någonting till. Hur ofta äter man enbart kött, utan salt och peppar och hela karusellen? Aldrig. Men Frisco. Jag vill ha det här och nu, utan tillbehör. Ge mig det bara.
Med de tankarna gick jag till ICA igår (givetvis i långkalsonger). Jag tänkte att nu, nu ska jag passa på att äta det jag vill. Jag kom hem med glass och chips. Och det fungerade utmärkt till lunch och middag. När du är ensam ser ingen dig äta, tänkte jag, och jag grisade på. Sedan sneglar jag åt vänster. Där, i köket i grannhuset, sitter ett helt sällskap. Och har mig som underhållning. Jävla grannar. Sallad till middag i dag.
Äcklig omedvetenhet.
Inom varje kultur och samhällsgrupp finns det sociala regler. Historiskt sett har de varierat, kan jag tänka mig. Till exempel bordsskicket verkar ha förändrats en aning. När jag och min syster åt på en liten finare restaurang i Paris märkte jag till min stora fasa att jag både hade armbågarna på bordet OCH slickade av kniven. Hemma runt middagsbordet i Piteå har det ibland smitit ut en liten rap då och då, men där, i Paris, var jag livrädd ifall någon skulle ha sett mina bekvämt placerade armbågar på bordet. Och knivslickandet, faux pas...
När jag kom hem återgick jag till mitt vanliga bordsskick, det vill säga äta med tallriken i knät framför TV:n, men jag kunde ändå inte släppa hur vissa sociala regler fattas mig. Som det här med att snyta sig offentligt. Jag gör det jämt. Men jag har förstått att andra tycker detta är ÄCKLIGT. De tycker att ljudet är vidrigt och tanken på det trögflytande snoret får magen att vända sig ut och in. Jag, å andra sidan, uppskattar att folk snyter sig offentligt, på det sättet slipper jag se deras rinnande snor flyta över läpparna. Som när Daniel igår bad mig att inte snyta mig "i hans öra". Jag stod någon meter bort och med ryggen vänd från honom, så vi ska inte överdriva här. Men det var ändå en lustig situation. Har jag ett äckligt beteende som jag inte ens tänker på?
Jag har ofta sår i näsan (efter alla tusen förkylningar) som jag gärna pillar på, vare sig jag är ensam eller inte. När jag känner den där lilla sårfliken under utandningen kan jag inte låta bli, jag måste!
Jag går även ut i mina långkalsonger och min morgonfrilla när jag ska till ICA. Då luktar jag inte särskilt gott, kan jag tänka mig, och vissa skulle nog hellre dö än att gå ut i långkalsonger. Men, om långkalsongerna är sköna och värmande och jag bara vill ha lite mjölk, måste jag dra på mig jeansen då? Det, om något, är ju äckligt; rena kläder på en smutsig kropp! Och vem orkar duscha för att köpa mjölk?
Nej, dessa sociala regler. Jag förstår inte. Ni får ha överseende. Säg till om ni inte vill att jag snyter mig framför er, bara. Det finns en stor risk att jag kommer göra det annars.
PS. Mitt utkommande snor har ÄNTLIGEN antagit en grön nyans. Grönt snor = snart frisk.
Förkylning bör få upprättelse.
I dag tvättade jag. Vi bor en liten trappa från tvättstugan. Efter första svängen ned till stugan tog jag hissen. Sedan duschade jag bort mitt sjukliga svett. Sedan gick jag till affären. Jag andades så kraftigt (med en farlig andedräkt) efter den lilla promenaden att kryddburkarna vibbrerade när jag passerade dem.
Min kropp är rik på feber, min näsa har ett påtagligt överskott av snor och när jag pratar rasslar slemklumpar i halsen. Min näsa har miljontals små sår runt vingarna trots användning av mjuka näsdukar.
När man är förkyld är man sjuk. Man är inte lat. Man är inte mentalt svag. Man är sjuk. Jag kommer aldrig att rucka på den här punkten. Förkylning bör få upprättelse, för det är en vanlig sjukdom som förstör ungefär en vecka av ens liv. Den veckan blir inte bättre av att man förväntas ta en värktablett och ro vidare.
Och ja, detta är ett viktigt inslag i samhällsdebatten. Förväntar mig inbjudningar till diverse program. Kan tänka mig Uppdrag Granskning: Hur vi förväntas vara järnmänniskor trots virus i kroppen.
Mvh
Offer
Paris.
Nedan följer ett bildregn som förklarar varför resans maniska tablettslukande var värt dagens febernivå och slemhalt.
Jag och min filt nedanför Sacre Coeur.
Kaféet och tesalongen Laduree, som finns i exklusiva och turisttäta områden
runt om i Paris. Det är känt för sina makroner och jag förstår varför.
200 spänn senare och så himla mycket lyckligare tog jag denna bild.
Musslor och vin till lunch.
Min vackra syster på en restaurang i Marais. Här satt vi under vindruvor
och åt anka bland annat.
Lastbil med DJ-bås och dansande festivalmänniskor kom förbi. Vägarna
var avspärrade lite överallt för detta dansande tåg av människor.
De dracks öl ur burkar överallt och Bob Sinclair sjöng.
Sjukligt god löksoppa på världens bästa restaurang i Montemartre.
Vi hängde mycket därikring, dels för att vi älskar Amélie men även
för att där var Paris som vi tycker att Paris ska vara.
Vi vandrade omkring i de exklusiva kvarteren vid 16ème och där såg
vi även detta ståtliga torn.
Här har vi fiket där Amélie arbetade i den fina filmen. Tydligen gick
affärerna rysligt dåligt innan filmen. När den förra ägaren sålde detta
lilla krypin gick avtalet bland annat ut på att den nya ägaren skulle
bevara så mycket som möjligt. Det enda som inte fanns kvar var det
lilla cigarettbåset.
Där tog vi en drink. Mickan drack en Crazy Amélie och jag tog en GT,
där man fick tonic i en karaff vid sidan om. Himla perfekt, då jag gillar
min GT som en Gt, det vill säga lite tonic och mycket gin.
Vackra Montemartre. Här vill jag att min fina syster ska bo när hon
flyttar till Paris, som hon mycket väl kan tänka sig att göra.
Long lost pen pal
Statistiken visar minst två besökare per dag. Jag är i chock! Trots att jag inte skrivit ett ord på flera månader drar denna (snart sexåriga) blogg fortfarande till sig något klick per dag. Så himla roligt! Två besökare är två besökare fler än ingen. Jag är helt motiverad! Aldrig ska jag låta dig dö, mitt sexåriga lilla monster.
Jo, bloggen är ett monster. Varje gång jag letar mig till att skriva ett nytt inlägg blir jag tom. Vad ska jag skriva?
Vad jag har på mig? Långkalsonger och smutsig oversize-tröja. Har inte duschat på två dagar.
Vad jag har ätit? Kladdkaka med Kesella vanilj. Känner mig lite svullen och smutsig men ändå fit for fight.
Vad jag har gjort i dag? Försökt plugga men efter att ha läst minst fyra timmar per dag i fjorton dagar är hjärnan som teflon. Har även gått till affären för att köpa bakgrejer. Motionsmotivation.
Vad jag önskar mest av allt? Typ allt som alla andra önskar. Världsfred, bli älskad, få älska, ha pengar och att broccoli smakade som Marabou. Jävla Marabou.
Vad jag ångrar? Kladdkakan. Mår seriöst inte så bra.
Vad jag ska göra i morgon? Plugga.
Och åka till Paris. Ska bli spännande. Det enda jag kan på franska är "Voulez vous coucher avec moi?" och denna monologiska dialog:
