Ferdinand.
Snart är jag 23 år. Det är inte alls en särskilt hög ålder. Vissa skulle kanske hävda att jag är mitt i mina guldår, de där åren som vuxna alltid pratar om. De där åren då man åker med främlingar på resor, har ett fotbollslag som dricker Kahlua ur ens navel eller gör en tatuering i svanken. Jag kommer aldrig vara den där galna 20-plussaren. Främlingar skrämmer mig (har aldrig någonsin tagit emot en klubba av okända människor, lyssnar på mamma), min navel är alldeles för djup för alla sorters drycker och jag grinar när jag ser nålar. Trots det tog jag faktiskt ett hål i örat när jag var fem. Nästa öra fick vänta i tre år. Jag sa att jag ville likna Nordman, men sanningen var så mycket värre.
Egentligen saknar jag inte vilda inslag i mitt liv. Jag vill inte bo på alla platser i världen, träffa människor som kan klia sig bakom örat med lilltån och eller vara med på varje "galet sjuk efterfest!". Jag somnar på efterfest, har gjort det alla gånger. (Alla två gånger.)
Men det gör ingenting. Jag är inte tråkig bara för att jag inte vill vika mig för varenda impuls som dyker upp. Jag behöver inte bo i varenda huvudstad och gå på varenda svartklubb som den kan erbjuda. En rolig kväll kan för mig vara att dra till Hogwarts några timmar, för att sedan vara tacksam över att Lord Voldemort inte utsåg mig som sin like. Jätteskönt att slippa det där, tycker jag. Eller en sådan där perfekt kväll med alla vänner på en och samma plats, ett vinglas och ett samtal som aldrig tycks ta slut. Eller när man går på bio och har köpt världens bästa godispåse från Gottis. Eller när man sitter på skvallercentralen Nodo. Eller (sista nu, jag lovar) när man känner att man inte behöver göra någonting alls, för allt är så himla bra ändå. De kvällarna är nog det bästa, när man varken behöver alkohol eller godis för att pudra lite glitter över det hela.
Varken svanktatueringar eller en kladdig navel kommer att göra mitt liv roligare. Snarare tråkigare, hatar att tvätta naveln.
Pavlov och hans hundar
Sedan jag flyttade hemifrån har jag börjat se på jullovet med helt andra ögon. Oavsett folkbokföring har högtiden alltid varit den bästa tiden på året för mig, men sedan jag lämnade Norrland har den blivit extra glittrande. Snön och minusgraderna med det tillhörande rinnande snoret under utomhusvistelser är givetvis bidragande, så även familj, hund och en frys full med älg. (OBS! Ja, jag har tidigare uttalat mig om att jag är less på älg, men det är bara för att jag ätit det för mycket, inte för att jag ogillar smaken.) Men det finns en till liten detalj som gör ledigheten extra speciell, nämligen det legitimerade TV-nötandet. Under julen slipper vi inomhusnördar solbrännetvång, Rosé-hets och nattbadsförslag. Vi får ta på oss det vi gillar bäst, det vill säga mjuka byxor med utöjbar midja, och bara låta fingret smeka zapp-knappen. Saken blir inte sämre av att mamma och pappa har en massa TV-kanaler, exempelvis TV3 och Kanal 5 (i Uppsala avnjuter vi ett förnuftigt public service-utbud och ovan nämnda kanaler räknas därmed som en lyxighet). Bara för att jag får och kan, sitter jag allt som oftast och fräter min hjärna med den enorma mängden realityserier av amerikanskt ursprung som dessa kanaler är så omåttligt förtjusta i.
Så hamnar jag mitt i Top Model säsong femtioelva. Jag dras raskt tillbaka högstadiet, då utseendet var så känsligt och så oerhört viktigt. Inte så konstigt att programmet slukade nästan hela skolan med hull och hår, utan kritiska invändningar. Programmet är fortfarande sig likt men nu ser jag på det med lite andra ögon, och märker att Tyra Banks och hennes lärlingar går att liknas vid Pavlov och hans hundar.
I varje säsong av Top Model finns ett pris, typ ett kontrakt med något sminkföretag eller liknande. I slutet av varje avsnitt nämner fröken Banks detta pris och modellernas ansiktsuttryck inzoomas och deras ögon vidgas till stora klot, de öppnar munnen och nickar uppskattat och tacksamt för sig själva. Som om de aldrig hört talas om tävlingens makalösa pris tidigare. Det är just det momentet som för tankarna till Pavlovs experiment. Så fort Pavlov drog fram ringklockan började hundarna dregla och så fort Banks säger "A contract... with... COVERGIRL... worth... one... HUNDRED... THOUSAND... DOLLARS!" vidgas ögon, munnar öppnas och huvuden nickar. De har hört priset i en miljon avsnitt tidigare, hur kan de fortfarande reagera på samma sätt? Finns ingen annan förklaring. De är hundar.
PS. Jag tror och tycker inte att de är hundar, det är bara programmets elaka producent som vinklar scenerna på det sättet. Vem är producent? Tyra Banks.
