a.a

Jag söker fortfarande en hobby. Stickandet, pärlbrickorna och den fingermördande gitarren ligger långt in i garderoben. Eller. Nej. Det var en lögn. Gitarren befinner sig i rummet med lila väggar uppe i Piteå. Där den hör hemma, som ett försök i att göra rummet mer kulturellt. Fungerar halvbra, med tanke på att rummet annars rymmer sparade barnböcker, gosedjur och de där jävla björnarna med porslinsansikte. Nog om det.

I brist på hobbyaktivitet(er) har jag dragit på mig ett bloggberoende. Detta kan försvisso räknas som hobby, men jag mår helt ärligt inte bra av de bloggar jag läser (konsumerar?) och jag har starkt för mig att en hobby ska främja välbefinnande. Men jag sitter snarare likt ett modernt monster och bara väntar på att bli underhållen. Mitt vänstra pekfinger mördar F5-knappen och jag vill ha mer, mer, mer! Då mina hjärtebloggare som faktiskt bringar mig stimulans inte uppdaterar så ofta som jag önskar (de är ju meningen att de ska ha ett liv som jag sedan får läsa om) har jag breddat fältet. Jag bjudit in fler bloggare i mitt liv. Helt plötsligt sitter jag och hackar mig igenom särskrivningar och överanvändning av utropstecken, enbart för att jag måste ha mer av andras liv. Hjärna... gone. Dessutom blir jag så fruktansvärt hungrig av alla dessa substiutbloggar: hur många vinklar kan en cupcake egentligen ha?
    Summering: av min hobby, som är en hobby i brist på annan hobby, blir jag understimulerad och fet. Nu jävlar ska det rensas i bloggfältet och imorgon stickar jag en tröja (i en storlek större, har ju börjat läsa bloggar.)

Några trästockar, tre bildäck hängandes i tjocka kedjor och en massa sand utgjorde min favoritplats som barn. Däcken hade mjuknat med åren vilket gjorde det ypperligt lätt att trycka rumpan djupt ned i däckhålet. Där svingade jag mig fram och tillbaka med en hiskelig fart, dag ut och dag in. Alltid högt sjungandes. Mitt minne har bleknat något men jag har starkt för mig att ledmotivet till Pippi var mäkta populärt. De melodiösa orden flödade i takt med gungandet och mer behövdes inte. Valet var så himla lätt. Klart att jag skulle bli popstjärna. Det var ju så otroligt kul att sjunga och visst lät det bra, det lät hur bra som helst!

Några år senare drar jag till mammas förtvivlan, matssalsstolarna till det stora vardagsrumsfönstret för att presentera dagens nyheter. Med en pappersbunt strategiskt placerad i knäet läser jag med skicklighet upp de mest häpnadsväckande händelserna som inträffat och jag är så duktig. Alla ord faller behagligt på plats och jag kollar med jämna mellanrum upp mot min spegelbild som reflekteras av kvällens mörker i det stora fönstret. Håret är prydligt kammat och jag håller ryggen sträckt. Efter nyhetsuppläsningen springer jag till nedervåningen för att skriva ut veckans nummer av Hänt nu!, min egna ungdomstidning där Peter Jöback allt som oftast var gestaltad i långa reportage. Jöback var vid tidpunkten väldigt uppmärksammad genom Kristina från Duvemåla och jag älskade låtarna som varje helg medverkade i Svensktoppen.
    Jag var journalist, med både fast jobb som programledare och egen tidning. Ingenting kunde stoppa mig från det stora fönstret eller utskrivandet av Hänt nu!

Men någonting hände. Helt plöstligt ska man naken för att sjunga trallvänliga låtar och för att vara journalist måste man sticka upp mikrofoner i ledsna människors ansikten och fråga hur de mår efter att ha tappat hela sin familj i tsunamin. Mina barndomsdrömmar är nakna och elaka och för att lyckas med dem måste jag VARA NÅGON. Jag måste ha DET.
    Så jag sitter och säljer telefonabonnemang via telefon och får höra att jag är samhällets avkomma minst två gånger per dag, för en femtiolapp i timmen, enbart för att få resa bort. Bort från verklighetens lågkonjuktur som tvingar mig att sälja saker per telefon, och jag gillar inte ens att prata i telefon. Jag förstår inte säljmanuset. Jag kan ingenting om telefoner eller abonnemang. Jag vet inte ens vad lågkonjuktur betyder. Det enda jag vet är att verligheten är så långt bort från gungorna och vardagsrummet. Pippi-låtarna har tystnat och Hänt nu har tappat sitt presstöd.

Gungorna finns dock kvar på Klubbgärdets dagis och även om tonerna i skrivaren är slut så fungerar den fortfarande, och om det är något jag har lärt av mitt femåriga jag, så är det att drömma. Om drömmarna inte slår in kan jag åtminstone bli konsult.

Vi är ganska många som avnjuter etiketten "Helt vanlig" och även om vi alla är unika, lustiga och fina så är vi, ja, rätt vanliga. Jag älskar att vara så där woannli, och jag vet att vi är många som:

tycker det är bra att äta rätt även om vi ibland inte riktigt vet vad det är. Vi trilskas med lite kolhydrater och mycket fett, enbart grönsaker och frukt eller pyttesmå potioner flera gånger per dag, för att i slutändan inse att receptet stavas "sunt förnuft".

uppskattar pyttesmå delikatesser och hög kakaohalt men under en vedervärdigt ensam och ledsen söndagskväll är det enbart Marabou mjölkchocklad (alla smaker inräknande) som hjälper.

gillar dokumentärer av alla det slag och oj, vad obehaglig situationen i Kaukasus är, men när vi väl klickar oss in på SVT Play snubblar vi alltid, på något märklig sätt, till kategorin "Nöje".

lyckas komma ihåg vem som vann Melodifestivalen, men vad hette Libyens lederare nu igen? Stavas efternamnet med G eller K?

vill resa till någon högkulturell stad men hoppsan hejsan, hamnade visst i Phuket.


Förhoppningsvis tillhör även oro inför framtiden dessa vanlighetsdrag. Jag är orolig inför exempelvis yrkesval och under dåliga dagar ser jag mig själv sitta med ett fiolfodral på torget, läsandes gamla blogginlägg, för inte fan kan jag spela fiol. Under dessa dagar fungerar "Helt vanlig"-etiketten som en utmärkt tröst: om vi är många som oroar oss och som inte kan spela fiol, så känns det mer okej. Det brukar ju lösa sig för de allra flesta vanlighetisterna.

För bara en sekund sedan prydde en stor röd boll vartenda svenskt vardagsrum, efter att hela Hollywood-eliten släppt hemligheten bakom deras (retuscherade) magar: pilates. Innan det sträckte vi oss i diverse yogaställningar och nu snickesnackas det om Zumba. Har för mig att vi böt ut sängen mot en spikmatta där ett tag också. Samtidigt har vi ätit mat som inte får överstiga en viss temperatur (eller så hoppades vi bara på att träffa vår egen Smith, precis som Samantha Jones gjorde), tagit bort kolhydrater, badat i grädde och nu är vi husmoderliga. Vi lägger in kål i syra, bakar vårt eget bröd, lyssnar på herr Moberg och gör vår egen buljong. 

På samma sätt är det helt jätteokej att tänka positivt nu. Det är inte hur du har det, det är hur du tar det, predikar Nisse Simonson. Och det verkar väldigt klokt. Jag har testat den röda bollen, men jag snurrade bara runt. Rå mat funkar bra om det handlar om de små fiskbitarna i sjögräsrullarna, annars går det bort (phetbort!). Spikmattan drar tankarna mot Aladdin och då känns det mer lockande att se filmen än att plågas för hälsans skull. Bröd är det godaste jag vet och enda gångerna jag bakar det själv är när jag köper en färdigblandad mjölmix och kastar in den i ugnen - tack, Finax. Men när det kommer till att tänka positivt, då skriver jag upp mig på listan: jag ställer mig framför spegeln och hittar fina kroppsdelar, listar mina fina egenskaper, utvärderar min tillvaro och hittar en massa guldklimpar. Det handlar inte om att jaga lyckan, det handlar om att inte vara olycklig. Så. Vi tänker lite positivt, hittar det fina och helt plötsligt behöver vi inte följa recept huruvida man tillagar egen buljong, för vi kan röra ihop en riktigt fin vardag. Brunsås är ju faktiskt fruktansvärt gott, mellanmjölk är den perfekta balansen mellan grädde och vitt vatten och ikväll är det premiär för Blue Bloods, plus att Tottenham spelar och det innebär popcorn.

Under de två senaste veckorna har jag studerat som aldrig förr. Mina två första salstentor stundade och jag ville gardera mig med så pass mycket kött på benen att jag inte kunde använda jeans längre. Upp tidigt för att låta hjärnan gå på högvarv till sent på kvällen. Som avslutning på min pluggperiod besöktes jag och syster av fina föräldrar, och tempot har varit intensivt. Ett helglångt träningspass där vi har letat de allra mumsigaste fiken, snurrat tusen varv runt Domkyrkan i snålblåsten, sprungit till tågstationen, hittat busshållsplatser och försökt koka ihop ett schema som passar alla.

Det har varit helt underbart att älska och bli älskad men det måste ha tagit på mina krafter, för under gårdagskvällen sov jag med vidöppen mun redan vid 22-nyheterna. Snarkade mig förbi morgonens föreläsning med gott samvete och stappalde upp ur sängen kring tio. 12 timmars sömn gör absolut avtryck på hjärnan som kändes lika krämig som lördagens räksoppa. Hej och hå, ut på morgonpromenad. Efter 50 minuter piggnade jag äntligen till, mest tack vare förbipasserande av Hudsalong Europa - Alla raser välkomna.
    Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om det var helt absurt, eller genialt. Om salongen ägs av en vit människa känns det tvivelsutan farligt. Men om salongen har en ägare med utomeuropeisk bakgrund, hur uppfattas namnet då? Hm. Svårt.

Efter en andra titt kunde de djupa och ack så politiskt aktuella tankar släppas: Hundsalong - Alla raser välkomna.

Mamma har länge försökt dra tillbaka hennes navelsträng till de mörka områden där den hör hemma, men jag håller ett stadigt grepp kring slemrepet. Aldrig att jag släpper. Trots flytt och vuxenaktiviteter kryper jag alltid in i mammas famn när jag är hemma, även om hunden redan ligger där och försöker ta min plats. Kan han ju glömma, det lilla fanskapet. Eller nej, nu ångrade jag mig: älskar dig, vovvsigull! När matte kommer hem ska vi pussas och gå i skogen där du får bajsa precis var du vill. 

Mina föräldar (minus hund, han är på kollo hos farmor och farfar) kommer på fredag och jag har börjat räkna timmar.