a.a

Jag har totalt missat att det är halloween i helgen. En hel helg med en massa piskor, stetoskåp och kaninöron. Själv tänkte jag klä ut mig till en hemorojd. Eller en vårta. Har inte bestämt mig. Inte för att jag vill ge intrycket av att jag är den enda med hjärna som inte spelar på sex, utan för att jag helt enkelt inte är en sexig person. Kommer aldrig bli heller. Skulle heller inte trivas med att spela den rollen. Latexdräkter a lá Catwoman är helt enkelt inte min stil. Förhoppningsvis är inte vårtor det heller, men det känns i alla fall lite mer äkta. Summering och slutsats: jag är en osexig vårta. Det är en otroligt ödmjuk roll, då det enda min omgivning behöver göra för att bli av med mig är att gå på Apoteket.

Varje morgon peppar jag med denna video. Egentligen är den väl sådär halvt supernördig, men det är något med den som gör mig så ultrakollektiv. Lite hopp om mänsklig gemenskap, helt enkelt. Många av dem lyser av blygsamhet, men de ställer upp ändå. Det är en kul grej och man tillhör någonting. En grupp. En flock. I en enda tagning. Bara för att.

Killen som juckar på bordet kring 2:57 är exkluderad. Han har en egen flock.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/nya-vapen-mot-maktens-man-1.983485.

Jag vill så gärna tro att jag är gjord av stålull. Eller kanske någonting ännu hårdare. En iron lady med skarpa armbågar och ett ekande tomt emotionellt konto. En karriärskvinna som dansar på andras tår och duschar i egen glans.
    Men jag är så mjuk. "He's just not that into you" är kvällens film. Säger väl sitt. Mjukisbevis två:

Sitter på tunnelitunnelbanan (tuben!). Killen bredvid fräter sönder mina arma näshår med sin alkoholdränkta andedräkt. Han har sex öl i en påse vid hans fötter. Av hans andedräkt att döma är inte i behov av fler, men vem är jag att döma. Jag gillar också öl och minnesluckor.
    Vi närmar oss en station och han reser sig. Går ut. Jag märker att han glömt sin (förmodligen livsviktiga) ölpåse. Här har jag sex öl till mitt förfogande. Killen är long gone. Jag reser mig. Tar påsen. Springer (!) ikapp killen och ger honom påsen. Han blir riktigt lycklig. Erbjuder mig en öl. Undertecknad tackar nej. 

I snällträsket snackar vi inte stora summor. Av gott samvete får man ingenting annat än just gott samvete. Om karma finns kanske jag vinner på Triss någon dag. Men då måste jag ju köpa en jävla lott också. Det händer inte. Så jag förblir fattig, men snäll. På det sättet kan jag ju faktiskt skrapa ihop till några gratisöl då och då. Om jag tackar ja nästa gång vill säga.

Jag och Kvalstret sitter i vardagsrummet och motiverar topp tre av girls we would like to fuck. Jag körde på Gynning, Zytomierska och Jolie enbart för elimineringen av genanta situationer då alla tre verkar vara sexuellt öppna och bara köra på rent allmänt. Jag skulle förmodligen inte ha så mycket att säga till om.
    Kvalstret tänkte på ett helt annat sätt.

Jessica Alba: "För hennes gyllenbruna kropp"
Jennifer Lopez (-Anthony?): "För hennes rumpa, skön att ta på säkert"
Tjejen i Step Up: "Hon rör sig så härligt"

Om jag skulle trippa mig till Italien skulle jag automatiskt ha mina förutfattade meningar om landet. Där måste ju alla älska vin, äta lyxig korv och dyrka fotboll. Lite så. Innan man anländer till Sverige, om man nu skulle vilja komma hit en liten snabbis, skulle man förmodligen tänka vikingar, köttbullar och kanske hockey. Eller ABBA. Inte fotboll i alla fall. Jag menar, det är inte så att vi är ett superfotbollsland.
    Men varenda en älskar fotboll. Zlatan är fanimig överallt, och jag är less. "Här äter Zlatan mat, här växte Zlatan upp, här har Zlatan en gång andats". Han är jätteduktig, säkert sniffar han på världstoppen. Men kom igen, det börjar bli lite pinsamt. Killen blir så sjukt avgudad. Han gör ju inte ens mål, har jag hört. Och vad jag har sett så surar han så fort han inte får ett bra pass. Han är visserligen ett snäpp bättre än de andra i landslaget, men inte så pass bra att han platsar på förstasidan när... ja, här hade jag tänkt slänga in en världsnyhet men jag vet inte vad som händer runt omkring, jag vet bara att Zlatan har ett nytt TV-program.
    Vi är inte ett fotbollsland. Brasilien, okej. Sverige? Vi är ju bättre i curling.

Det är något som händer på lördagar. Och jag vet precis när. Det där ögonblicket efter att man har vaknat och börjar förstå att man vaknat av sig själv och inte av en självmordsbidragande melodi. Då kommer lördagsruset. Eller -lugnet. Livet blir helt plötsligt lite mer high five och det märks så tydligt.
    Jag är medveten om att jag är lika klyschig som tacos på en fredagkväll framför Idol men: Lokaltrafiken är psykologins happy hour. Mellan måndag och fredag är axlarna grannar med fotknölarna, huvudet vilar tryggt vid naveln och mungiporna häckar vid hakan. Och rakt fram, alltid rakt fram. Vi går genom osynliga tunnlar utan avstickare. Friskis och Svettis, ICA, banken och hämta barnen. Och det är bråttom! Åh, att pensionärerna inte lär sig att hålla sig ur vägen, slicka väggarna på tunnelbanestationerna eller att gå snabbare in i bussen. Vissa har faktiskt tider att passa! Vardagståget har inga pauser. Sedan snör vi in lite Svenska Hollywoodfruar och Efterlyst på det där. Inte konstigt att vi ser bittra ut. 

I lördags hade jag en ingående diskussion med en äldre herre vid busshållplatsen. Han var extremt skäggig och hade en färgglad basker. Lite som en estetisk tomte. Vi snackade om religion och höstens löv. Bah sådär. Estettomten berättade att han många gånger blivit ignorerad av bussen eftersom han gick med en krycka och att det helt enkelt tog lång tid för honom att gå in i bussen. Men i lördags fick han åka med. I lördags åkte både jag, han och ett finklätt par buss. Just innan det finare klädda paret ska gå av vänder den lite finare klädda herren sig mot busschauffören och säger: "Jag och min fru får tacka så hemskt mycket för skjutsen."

Även om jag hade haft råd hade jag inte fått hänga på TED-mässan, man måste nämligen få en inbjudan. Jag får se ett markant exkluderande internetklipp på en dator som jag köpt för att försöja TED-snackarnas idéer. De som däremot får hänga på TED får förmodligen datorjäveln hemskickad utan att ens be om den. De får förmodligen också ett litet kort med personliga hälsningar. Jag får ett kvitto. Det hela känns så jävla Daniel Westling. När han var sjuk ökade andelen donationsgivare. Nu är han frisk igen och då är tydligen siffrorna tillbaka till det normala. När han och hans flickvän, ni vet hon som föddes till att bli kronprinsessa, flyttar in i deras nya lägenhet (typ en hemtrevlig liten tvåa med diskmaskin) i Vasastan ska hela det närliggande området göras om. Den relativt tungt trafikerade vägen bredvid ska flyttas och ersättas av en park. Trafiken ska flyttas under jord i form av en tunnel så att han och hans tjej ska slippa oljudet av trafiken. Utan att de ens ber om det! Det är några kostymklädda nissar i ett kontor med antika möbler som fixar det hela. Vilket servicetänk de har, de där nissarna. Sådana där trevliga människor som hela tiden tänker på att behaga andra. Undra om jag ska ta mig en tripp till den där serviceenheten. Jag menar, de kan ju inte vara annat än trevliga där. De skulle säkert hälsa glatt och fråga om jag ville ha kaffe och sedan skulle de fråga vad jag ville ha hjälp med. För... jag är ju också människa.