a.a

"Al Gores engagemang i miljö- och klimatfrågor överrenstämmer med kommunens" säger fullmäktige och jag sätter frukosten i halsen. Att Piteå bjuder in USAs fd. vice president är tämligen ett skamligt förslag, med tanke på Piteås fattiga försök inom miljön.
Tidigare i år besöktes Mikael Färm, en av de miljöansvariga inom Piteå kommun, av två elever på Strömbacka. 50 % av besöket bestod av mig själv, i egen hög person. Och jag kan säga att Piteås satsning på miljön är med all säkerhet inte imponerande. Att informera skolor var den mest matnyttiga planen. Färm hade även, utan resultat, försökt övertala sina kollegor att köpa in miljövänliga tjänstebilar. Norrbottniabanan var ett hyfsat försök, men med tanke på att det ligger på (en otroligt) hal is är det ingenting att skryta över.
Majoriten av invånarna i Piteå är konservativt inställda när det kommer till miljöfrågor; först och främst behöver moralen och åsikterna reformeras i vår småstad innan vi välkomnar en Nobelpristagare.
Denne Nobelpristagares film utspelas dessutom främst i bilar och i flygplan. Han må vara lärd, men som sagt: mycket snack och lite verkstad.

Jag börjar längta mig bort härifrån.
 

Ibland slår det mig hur irriterad jag egentligen är på människor. Inte för att jag placerar alla i ett fack - kategorisering är inte min grej - men majoriteten av människor i alla fall. Det hela handlar om den besatta tanken angående kändisar - för att hålla mig till den bittra sanningen; b- (c-) kändisar. Jag tror inte jag klarar av ännu en löpsedel när Gathania gråter över utröstningen i Idol. Okej, jag erkänner att PROGRAMET är underhållande, men seriöst, förstasidan?
Jag förstår inte dessa människor som faktiskt ägnar sig åt att läsa igenom en milslång artikel när någon Idol-deltagare åkt ut, när det mesta ändå är tomma ord. Det rör mig ärligt talat inte i ryggen. Kvällstidningarna skriver det som människor vill läsa och just därför blir jag nästan rädd när jag traskar in på Statoil och blir bemött av:
"Peyre: silikon är ute"
För det första - snälla du, det har vi andra med högre IQ än 35 redan listat ut. För det andra - vem är egentligen intresserad?

Nej, jag blir bara förbannad, här kan jag inte sitta längre. Vissa av oss har faktiskt viktigare saker för oss - skumma igenom skolkatalogen!

Sara valde väg idag och åt vanlig mat på skolan. Då behöver jag inte ta mig bort till kyrkcenter för "Andakt och samtal". Det är ändå inte min grej, det där med samtal och så vidare.
- Kan du definiera din tro?
- Öh. Nä.
Det hade kunnat bli väldigt genant.

Nu rullar vi vidare. Nästa stopp: Miljömedveten.
Hejdå bilen, Pringels (inte för att jag äter Pringles så ofta, en gång per år sådär, men ändå!), Take-awaykaffet, blekt toapapper och framför allt BEN & JERRYS. Inte för att jag äter det så ofta heller - alldeles för dyrt - men jag kommer verkligen vara sugen under dessa tio dagar.
God damnit (jag får säga så nu)

Jag vill att Stieg Larsson ska vara vid livet. Det kan verka egoistiskt eftersom jag önskar att den fd. utomordentlige författaren ett fortsatt liv för att han ska skriva mer böcker, men seriöst - jag kan omöjligt vara den enda.
Han blev ju bara 50.
Världen är allt grym.

När jag glömt pappren och dylikt på skolan och det är länge kvar innan kvällens höjdpunkt (Desperate Housewives) har man inget annat val än att slå på TVn och se något skitprogram. Självklart har jag valt att se det värsta skitprogrammet av de alla. Vafaaan är Ranking the Stars?! Jag menar, tio kackelhönor och en av Alcazarkvartetten som pratar i munnen på varandra och rankar varandra i olika ämnen. "Fulast på måndagmorgon" och de som känner sig träffade kan inte ens försöka dölja sin besvikelse.
När Alcazar-b-kändisen började dansa runt med skakande rumpa bland alla tjejerna föll min haka ned till vaderna. Jag kan ge mitt liv på att han bara fick jobbet eftersom han är gay. Eller så var han den enda kandidaten som faktiskt kunde tänka sig vara programledare för ett program som totalt saknar värde men som faktiskt framkallar ett sug efter att få se mer. Ta inte detta sug som något positivt; jag väntar bara på mer pinsamheter som pressen sen kan håna till döds.

Men då vet jag i alla fall - om jag någonsin blir utvikningsbrud kan jag få sitta i panelen på ett blaskprogram tio år senare. Jag kan ju alltid försöka bli tillsammans med tredjemålvakten i ett dåligt fotbollslag också. Works like a charm, tydligen.

Länge har jag undrat varför vissa väljer att sitta i trappen i glasentrén på skolan. Stengolv kan inte vara en fröjd för arslet och dessutom blir de smutsiga. Jag vet inte riktigt vad det är med den där trappen, om det ligger någon slags formel över den; alla som väljer att ödsla sin tid i stentrappen har stora, vida byxor i något slags prassel-matrial. Kepsen är även den självklar och hos det feminima könet används kajalpennan rätt flitigt.
Min frustration över detta fenomen ligger helt enkelt i rädslan som uppkommer var gång jag ska passera - jag är livrädd för trappmonstrerna. Tänk om de skulle fälla mig eller (ännu värre) att jag skulle ramla av mig själv och att de skulle skratta åt mig och kasta deras Yamaha-kepsar på mig och måla könsorgan på min kind med kajalpennorna.
Uuuuh.

Kiruna erbjöd mer party än vad Piteå någonsin gjort, kan jag faktiskt påstå. Med betydligt färre invånare har de ändå fler uteställen. Det var en helt sjuk helg och mer än så behöver jag inte avslöja.


Från idag och tio dagar framåt är jag: religiös. På onsdag ska jag till Furunäsets kyrka på gudstjänst och servering av pepparsås. Hoppas någon annan mat tillkommer med såsen, då kommer det bli helt värt det.

Just nu känns det helt okej att det är helg, men det är bara för att jag är extremt mätt. Ni vet, sådär mätt att man inte kan bli förvånad om någon frågar om man är gravid. På grund av denna mättnad är jag inte ett dugg sugen på chips eller godis (eller smältost), vilket är till min stora tillfresställelse. Jag lär dock vara extremt sugen på laktritsdödskallar om någon timma. Men det får jag ta itu med senare.

PS. Jag åt en godis idag. Jag fick den av Karlsson i min klass och då kan jag inte annat än att ta emot den. Karlsson är nämligen Hälsofreaket nummer ett, jag lovar. Dessutom tillade hon: "Innan varje tävling åt Magdalena Forsberg en chokladkaka". Då åt jag godisen.

PPS. Jag höll på att dricka kaffe idag - igen. Men, i sista sekund, lade jag undan Ewes kopp och suckade. Sedan spelade jag Svarte Petter och blev så glad över att jag inte förlorade så jag glömde bort besvikelsen över kaffet.