a.a

Jag har inga kompisar i staden jag bor i och måste därmed förlita mig på Daniels umgängeskrets när det kommer till normala saker som att träffa andra människor. Denna krets domineras av män och det har naturligtvis många nackdelar. Förutom att jag blir mer beroende av min pojkvän har jag utvecklat en passionerad relation till kött ("Kött äger" kastade jag ur mig för någon dag sedan och kände hur mina fjun på överläppen blev grövre) och jag dricker aldrig, aldrig kaffe på stan numera. Det bör kanske tilläggas att Daniel och hans vänner älskar sport, bacon och öl. De har nog aldrig föreslått "en fika på stan" i hela sitt liv. Nåväl, de är alla väldigt fina, intelligenta och roliga, men jag känner mig understimulerad. Jag saknar mina tjejkompisar. Visst, i en perfekt värld behöver vi inte definiera våra vänner utifrån deras kön (varken socialt eller biologiskt) men i mitt liv är det så. Jag känner mig däremot varken trögare eller mindre framgångsrik när jag saknar menssnack, vinkvällar och känslor. Jag vill ge min omgivning komplimanger för deras fina egenskaper och snygga jeans. Jag vill kramas. Jag vill ha tjejer.

Då de vänner som bor närmast mig är tio mil bort har min menssaknad vuxit sig stor på senaste. Detta har lett till att jag söker efter tjejkompisar. Och det är absolut inte, inte ens på en liten fläsk, charmigt. Jag är som Britney Spears karaktär i HIMYM, Amy i The Big Bang Theory eller Elliot i Scrubs. Jag har en stor och äcklig lapp på ryggen som skriker: "SNÄLLA, GILLA MIG, JAG HAR INGA KOMPISAR!"

När jag är på skolan blir det om möjligt ännu tydligare. Där skapas extra många situationer som leder till lättsamma och ytliga konversationer, som enligt erfarenhet brukar leda till vänskap. Så, när jag väl får tillfälle att prata med någon tjej vet jag med mig att just detta samtal kan leda till att jag snart kanske kommer dricka kaffe med någon och snacka om mens. Detta samtal kan vara en början på en framtida kram. Herregud, jag måste välja mina ord noggrant, tänk, tänk, tänk.
    Och det går naturligtvis åt helvete. Jag snackar om mig själv som om jag är på en arbetsintervju. Styrkor, svagheter, mål och visioner. Och stackars tjejerna, de som bara vill höra om jag läst böckerna till föreläsningen. Och jag vet att inom en kort framtid kommer jag att häva ur mig något väldigt personligt, som man bara pratar om med sina vänner; "Ha, ha! Igår åt jag en snorkuse, men säg det inte till någon! Jag känner att jag kan lita på dig."

Jag har blivit den där tjejen i alla tusentals filmer som vill hitta en kille som hon kan gifta sig med men som råkar säga "Jag älskar dig" efter första träffen. Jag spelar huvudrollen i uppföljaren av I love you, man och den är lika dålig som Lejonkungen 2.