a.a

Tiden gick och vi blev allt bättre och spelade allt oftare. Jag började drömma om dessa ansikten, om hur människor (riktiga) såg ut som Snood-figurerna, eller hur jag spelade med (riktiga) människor istället för konstiga filurer. I förnekelse fortsatte jag spela, trots att jag innerst inne visste att jag förde mitt liv in till Mordor. Kort efter mardrömmarnas intrång började jag i vaket tillstånd se snoodarna lite här och var. Saker och ting som gick i vissa färger förvandlades till olika figurer; den blåa skålen, citronen och min gråa katt blev alla snoodar. Detta ledde till att jag slutligen levde mitt liv efter spelets regler. Såhär kunde mina tankar gå: För att nå mjölken måste jag ha ett annat mjölkpaket som kan pricka det på köksbordet, så att det paketet kan komma till mig.

Givetvis slog logiken mig, men jag förnekar det inte, jag bodde i Snood Ville. När jag en dag inte kunde sätta mig ned bredvid någon med samma färg på kläderna som jag, då slutade jag spela.

Nu händer det igen, fast med Wordfeud. Det har flyttat in i mina drömmar och igår drabbades jag av det första vakna tecknet på besatthet. Nu handlar det inte om att para ihop likadana ting för att få poäng (jag har ingen aning om vad i livet jag ska få poäng i, men jag lever genom ett spel för tillfället) utan nu måste jag få olika ting att passa ihop. Som igår, då jag handlade godis, och kom på mig själv att hoppa fram och tillbaka bland burkarna. Godisarna skulle falla ned i påsen i symbios, de skulle bilda ett gångbart motiv inne i påsen. Som i Wordfeud. Allt måste passa, annars får man inga poäng.

Jag ser två alternativa förklaringar: 1) Jag är överkänslig för spel och bör genast sluta. 2) Alla spel ingår i någon övermänsklig konspiration och det vi kallar beroende egentligen är ett drag i en marinettepjäs.