a.a

I dag vaknade jag av en kombination av väckarklockan och mensvärk. Det kändes som bäddat (vaknat, bäddat - pun intended) för en helt underbar dag. Vid mens brukar jag vanligtvis må riktigt jävla aspissigt, för att uttrycka mig politiskt korrekt. Livslusten reduceras, jag gråter för ingenting och ser ut som sopor. Men denna dag var annorlunda. 
    Först och främst hade jag inte förberett mig, så det första jag gör är att gå i pyjamas till ICA. Det är som att jag inte vill göra det lätt för mig; jag köper alltså tamponger (Oh. My. God) i morgonfrilla, morgonandedräkt och pyjamas. Hade lika gärna kunnat tralla "Jag fick mens inatt och inga tamponger, undra vart lilla mensen hamnar då, tralala".
    Väl hemma från ICA kan jag inte på något sätt stå rakt. Min kropp skrek efter att få vara dubbelvikt. På den ljusa sidan vet jag numera hur Quasimodo måste ha haft det när han duschade. Oerhört ineffektivt. Dessutom ville jag heller inte sticka kniven i halspulsådern vid frukosten. Det var något helt nytt.

Senare under dagen kom givetvis tårarna. Först till HIMYM (typ världens sorgligaste serie) och sedan då jag läste min fina vän Johannas blogg. Snart ska jag avbryta min tillfälliga pluggpaus och jag är helt säker på att några tårar av självömkan kommer falla hårt ned i boken, sudda ut alla ord som gör att jag inte förstår stycket, som leder till att jag inte kommer skriva en godkänd seminarieuppgift och då måste jag göra om hela skiten när jag är som mest upptagen och jag kommer inte klara det och få ett U och då måste jag läsa kursen igen och jag kommer aldrig bli klar med skolan för att jag är kvinna och har mens.

Jag vet att min menstjat är en aning upprepande och jobbigt. Men vet ni vad? Det är mens också.