a.a

I brist på annat (kan inte sova, orkar inte duscha) försöker jag mig på nya nivåer inom min vardagliga Internet-ram. Jag började med att läsa Marie Plosjös blogg (VR tipsade, totally useless) Otroligt lustigt upplägg som gjorde det svårt att läsa och väldigt underliga åsikter. Jag satt mest och rynkade ögonbrynen. Jag är född fördomsfull - otroligt dålig egenskap - men i detta fall visade det sig att mina fördomar faktiskt stämde. Enligt mig, i alla fall. Jag orkade inte ens läsa mer än två inlägg. Men låt inte mig påverka, utan döm själv: http://www.sthlmfinest.se

Inflik: jag var ute efter Maries blogg, men fann Annie Bing på samma sida. Hon är faktiskt sjukt snygg. Inte en speciellt läsvärd blogg, men snygga bilder på henne själv och från The City of Angels: LA. Intressant.

Något som däremot visade sig vara läsvärt var Lily Allens blogg. Snarlikt en självklarhet missade jag när hennes Smile blev en dunderhit, men av en ren slump hörde jag den på Åhléns förra året, och sjöng den för min musikgalna syster. Hon suckade och visade mig ett stort urval med Lily Allen-låtar ("hur kan DU ha missat henne?!"). Sedan dess är jag fast och tycker förståss inte att Smile är den bästa låten hon gjort, utan däremot Alfie och Take what you take.
För att återgå till slutpoängen: läs hennes blogg på http://www.myspace.com/lilymusic och ta del av kändisskapet, utan några begränsningar. Äntligen en kändis som struntar totalt i PR-konsultens förslag, om hon ens har någon.


Jag hävdar bestämt att bloggen är här för att stanna. Jag stödjer fullständigt New York-times "Årets person" 2006 (eller något liknande), när omslaget bestod av en spegel med syftet att årets person är Jag. Och Du. Och Henne. Och Honom. Alltså, vi. Youtube, MySpace och det ofantligt stora antalet bloggar.
Fan vad vi är bra.