a.a

Första skoldagen. Svettigt.

Är för en gångs skull i tid (20 minuter innan start, ett noll till mig!) och hittar ganska snabbt till hörsalen. Eftersom jag är så underbart tidig har inte salen öppnats ännu och en massa människor sitter på bänkarna utanför. Jag går genom korridoren och märker ganska snabbt att närmast lediga bänk ligger cirkus fyra mil bort från hörsalen. Så märkligt, tänker jag, att så många bänkar är upptagna när antalet människor inte är så högt. Jag sätter mig i alla fall på en av bänkarna längst bort där det redan sitter en människa. Jag är väl inte den som är den, och sätter mig snällt och osvenskt ned bredvid denna okända man. Eftersom jag - trots allt - är ägare av några typiskt svenska gener så placerar jag mig inte allt för nära den okända mannen; jag vill ju inte tränga mig på hans privata territorium. Till min fasa och totala rodnad flyttar denna okända man efter till höger, och sätter sig LÄNGST UT på bänken, för att komma så långt bort från mig som möjligt. Diskret börjar jag sniffa mig under armarna och i håret men nej - jag luktar faktiskt riktigt gott.

När jag senare kommer in i hörsalen följer jag efter strömmen upp mot stolsraderna och märker hur en tjej väljer att lämna en stol ledig mellan henne och killen som redan har slagit sig ned. Är inte det ännu mer pinsamt än att faktiskt sätta sig ned bredvid sin nya kurskamrat? Över hela salen fanns det små öar av människor. Och mellan öarna fanns det hav av ensamma stolar.

Svenskar, svenskar, svenskar. Buss-fenomenet härjar överallt. Men det ska nog bli bra i alla fall. Jag har stora förhoppningar på min klass, som verkar riktigt trevlig - i överlag.

Imorgon börjar nollningen på riktigt. Beskrivning kanske kommer, beroende på hur mycket jag har gjort bort mig. Hihi.