Stora, stygga vargen.
I veckan såg jag Uppdrag Granskning. Det händer lite då och då, att jag tittar på det. Mest gillar jag nog Janne Josefsson, om jag ska vara ärlig. Det är något med människor som går under ett smeknamn, de känns som om de vore hela Sveriges kollegor eller grannar, som om herr Josefsson är Janne med hela befolkningen. Men i det avsnitt jag såg i veckan var Janne (Jan?) inte med, men jag såg det ändå. Orsaken är enkel, avsnittet handlade om människor som hatar andra människor, och jag är så oerhört fascinerat rädd för hat i allmänhet. Några få gånger i mitt liv har det stormat inom mig, som för några veckor sedan då VM-matchen i handboll mellan Sverige och Danmark sändes på TV4 Sport och TV4 inte släppte matchen fri på tv4play.se. Jag tvingades till streaming och såg hela matchen med rumänska kommentatorer. Inte hjälpte det att Sverige förlorade. Hat, så mycket hat.
Men det gick ju över. Jag startade ingen hatgrupp som knöt sina nävar på stadens gator. Jag skrev inte fientliga inlägg på något forum om att Sverige bör strypa TV4:s hotande makt över Sverige. Kan man jämföra hat med hat? Visst handlar det om samma grundkänsla? Varför hatar vi? Hur kommer det sig att vissa människor hatar andra människor så pass mycket att de skriver arga (och oftast anonyma) kommentarer på forum, sticker ut på stan för att skrika, samlas på pubar och dricker öl medan de gastar ut sitt gemensamma hat mot andra människor? English Defence League, vars svenska släkting går under det kreativa namnet Swedish Defence League, hatar muslimer. Varför muslimer? Vad har hänt i deras liv som gör att de hatar människor som tror på något annat än vad de gör? Varför är de så jävla upprörda? Vem fes i deras kuvös?
När jag tänker på dessa olikhatare (för visst är det väl så, de hatar olika kulturer, religioner och etniciter som inte är som deras?) kan jag inte låta bli att jämföra dem med Vargen i Bamse. Vargen är ensam, knepig och förbannad. Men framför allt är han rädd. Han är så pass rädd att han bygger ett helt underjordssystem för att kunna rymma ifall att någon annan, som inte är som honom, kommer till hans stubbe i skogen. Han är rädd för en snäll björn, en nuerotisk kanin och en tidsfixerad sköldpadda. Därför är han rackartygens upphovsman. Oj, vad vargen är dum mot de andra, som inte är som honom. Men när Bamse sträcker fram sin honungsdränkta hand, tar vargen den och alla blir kompisar. Vargen är inte rädd längre, vargen är en i gänget och alla leker tillsammans.
Tänk om det hade varit så lätt, att vi bara hade kunnat skicka en kletig björn i blåställ till EDL och SDL och allt hade blivit bra.
