a.a

På Facebook är vi väldigt nakna. Alla ser var vi är, vad vi gör och vem vi är med. Samtidigt läggs en bild upp så att alla kan se hur vi ser ut när vi är där, gör det där och det där, tillsammans med den där. Det gör mig ingenting, jag har full kontroll över vad jag vill utelämna av mig själv. Jag skapar min egen internetidentitet utan att behöva välkomna hela världen till min ensamma lilla vrå där jag sitter och käkar tånaglar eller något annat superhemligt. Jag är vad jag postar.

Detta ändrades när Spotify och Facebook valde att dela kompishjärta. Helt plötsligt kan alla se allt jag lyssnar på, inte bara de låtar jag väljer att framhäva. Så fort jag bara nuddar play-knappen är låten där, så att alla kan se den. Aldrig någonsin har jag känt mig så avklädd som jag gör i dag, och då har jag stått i BH och trosor i en av Sveriges största ungdomstidningar (jag vägrar fortfarande informera om alla detaljer, så naken vill jag inte vara). Men nu, nu är jag utelämnad åt vargarna. Musiken är mer privat än min blottade mage.

Faceify klär av mig, kastar mig upp på scenen och låter publiken inspektera mina mest gömda kroppsdelar. Nakendrömmen, ni vet, har blivit verklighet. Och det är, som ni också vet, en fruktansvärd mardröm. Helt plötsligt ser hela världen våra skelande bröst, bubbliga rumpa och monsterliknande puppa. Så kan vi inte ha det. Det är dags att börja fundera, vad vill vi visa, om vi nu ska vara så avklädda? Vill vi framhäva oss själva som de grävande och insatta, som enbart lyssnar på ännu inte kommersiella band? Eller vill vi vara intellektuella och låtsas förstå Bob Dylan? Är vi retro och nöter Cat Stevens? Eller ännu coolare, Yusuf Islam?

Jag vet att jag inte är ensam i denna kniviga situation. Jag vet ert Spotify-konto säger Bon Iver men Youtube-sökningarna skvallrar om Vengaboys. Är ni verkligen vad ni postar?